Angies Värld

Det har varit ytterligare en såndär intensiv dag, som dessutom kryddades extra av en tjurig dotter - hon förlorade Fia med knuff, jag hade saker att göra så hon fick ingen returmatch, hon blev sur som fan å jag var på väg att först sälja, sedan skänka bort henne mot hämtning, en stund - samt en hockeyförlust (om än bra spelad match).

Storm hit å storm dit. Bara storma mig alls, säger jag.



Ni vet, ibland önskar man ju bara att man va mitt i, lite sådär som Carola sjunger, fast kanske inte riktigt så käckt utan snarare mer tagen.
Och förresten, vissa stormar borde varnas mer för än andra. Framförallt såna där lugnet följer efter.

Det faller väldigt mycket regn utanför mitt fönster och efter en lång å minst sagt intensiv dag som denna låter jag mig själv trilla ner som en liten hög i soffan för att lugna mitt dunkande huvud. Några tända ljus fladdrar sådär som tända ljus gör när de får eget spelrum i mörkret och tankarna gör detsamma.

Då när man hyr fem filmer - i ett väldigt söndagsynkligt stadie av bakis - å lyckas inbilla sig själv att de tre man inte hinner se just den dagen man ligger som ett litet paket i sin soffa hittas tid för senare under hela den veckan man ju ändå har på sig. Nånstans där, i den himla fina inbillningen att tid finns i mängder, var det en bra idé. Nånstans där, fanns ändå en tro på att livet skulle bli annorlunda innan veckans slut.

Det var ganska segt att stiga upp i morse, när regnet föll och mörkret var sådär närvarande som det bara borde vara under de timmar man sover. Hösten är verkligen här och det gjorde lite ont i hjärtat när jag tänkte på att det är nu det börjar på allvar. Mörker när man åker till jobbet å mörker när man kommer hem.
Jag har redan jobbat i en timme å har lite mer än tolv timmar jobb kvar innan jag får ramla in i min lilla lya som doftar av utslagna liljor och återigen omges av det där mörka.
Ni vet den känslan?
Jag väntar fortfarande på en chans att rösta bort regn å mörker ur mitt liv, men tills det händer lyssnar jag på bästa Godmorgon-låten.
Man kan inte inte bli glad av den:




God Morgon!

Av nån outgrundlig anledning kom vi förresten in på ämnet vinkonsumtion när mamma var här. Jag försökte enkelt styra bort det när hon frågade om vi ofta går ut å dricker mer än ett glas vin. Tyvärr försökte jag genom att räkna upp de dagar denna veckan som jag inte hade druckit vin. Eller champagne. Tyvärr igen pratar vi om en vecka där de dagarna hade jobbat ner sig till singular å kallades tisdag. Sen slutade jag helt enkelt prata om det.

En stor familj betyder bland annat en massa människor som ska fira när man fyller år. I mitt fall innebär det oxå tre olika kalas eftersom jag bor i en vanlig trea å familjen dessutom är för många för att ha samma tid ledig samtidigt. Så helgen har alltså mest betytt att jag har lagat mat - det kan va så att min spis har fått en smärre chock me tanke på att det gick en normal månads förbrukning på två dagar eftersom jag oftare resonerar att det finns människor som får betalt för att laga mat - å diskat, diskat, diskat.

Jag inser med viss besvikelse att jag inte är en odödlig superhjälte å går därför å lägger mig nu, lätt sockerstinn efter att ha plundrat tioårningarnas godisskål så fort de gick å la sig, å med huvudet fullt av tankar.

Som jag har längtat efter skaldjursfrossa hur länge som helst, åsså plötsligt hände det. Helt oförberett på en torsdag som kanske inte hade visat sig från sin allra bästa sida dessförinnan.
Det bjöds färska skaldjur direkt levererade från västkusten, sådär som skaldjur bör vara helt enkelt. (Att det sen fick dagens lunchsalladsräkor å alla följande dito att för evigt behöva skämmas för sin blotta existens är ju en helt annan sak)



Att bli så vansinnigt bortskämd i sitt eget kök när det enda man ombeds göra är att stå jämte, dricka champagne å vara söt - samt att hålla koll på tiden för havskräftorna i ugnen, vilket jag lyckades med sånär som på en minut - tillhör lixom inte vanligheterna, å en flicka kan bli nästintill tårögd för mindre, I tell you. 
Jag insåg dock att jag skulle kunna vänja mig vid bortskämdheten å vardagslyxen, för jag är fantastiskt bra på det om jag får säga det själv, och bara denna veckan har jag tagit ett litet kliv närmre att bli en äkta lyxapa.
Ja, det går bra att bli lite avundsjuk, men låt mig tillägga att att jag nu är tillbaka i verkligheten med tacos å idol tillsammans med två fnittriga tioårningar.

Efter ytterligare ett tragiskt besked idag om en ung människas bortgång är det nästan så att jag får lite svårt att andas när jag tänker på hur orättvist det är, å hur snabbt livet kan förändras. Å jag blir arg. Jag blir förbannad på alla de gånger någon säger att det får vara till en annan dag, att tajmingen är fel eller att kärleken får vänta. Vänta på vad, undrar jag! Bättre tider?
Men tänk om det aldrig blir en bättre tid, tänk om livet har andra planer som du inte har en aning om å tänk om du bara fick en chans att säga det du verkligen ville. Tänk om du är så jäkla rädd att missa någonting, att du istället missar alltihop.
Vad jag alltså säger, lika mycket till mig själv som till er, är att inte vänta.
Vänta inte på bättre tider, ett bra tillfälle eller en större glädje. Gör det mesta av allt precis just nu, å låt dem som betyder något för dig få veta det. 
Lev som om det inte fanns nån morgondag, och dansa som om ingen såg dig.

Vissa dagar behöver man helt enkelt extra mycket kärlek. Eller choklad, vilket ju egentligen är lite samma sak. Kanske är idag just en sån dag?



Så från mig till er, en extra portion kärlek, för att ni finns.
 

Det är ju lika tragiskt varje gång en människa lämnar vår värld för tidigt, men det blir ju på nåt större sätt en mer gemensam å uppenbar tragedi när det är en person som alla känner till och som så många tycker om. Jag pratar såklart om hur vi i eftermiddags, några minuter innan jag klev in i Rondellstadens nybyggda hockeyarena för presentation av Växjö Lakers elitseriestart, fick det tragiska beskedet om Stefan Liv och hans lag i en flygplanskrasch. Den tysta minuten kändes lite tyngre där i arenan, och våra egna hockeygrabbar har nog aldrig varit finare än just när de sen gick in på rad till klappande händer.

Å ibland undrar jag fortfarande bara hur folk har tid me sina liv? Jag hinner ju knappt ens boka allt det som sen oxå ska genomföras, å då sover jag ändå inte så mycket som jag borde. Mina dagar är ihållande från morgon till kväll.

När jag klev innanför dörren på PM igår möttes jag av fina P som höll fram ett glas champagne, Stevie som skrålade Happy Birthday ur högtalarna å kramar från olika håll. Efter den champagnebonanza som sen följde cyklade jag hem, för att mötas av ytterligare en fin överraskning, i form av tio rosor med blomsterbud.



Det gör inte det minsta ont att fylla år på en regnig måndag när man uppvaktas på det sättet, I tell you.

"Ja må hon leva, ja må hon leva.." Jag nynnade lite för mig själv när jag vaknade i morse, sen ringde min familj i omgångar å sjöng för mig. Födelsedag alltså. Den första sen jagvetintenär då jag vaknade utan nåt som helst sällskap å somnar likadant, å trots de hundratals grattishälsningar jag redan har fått så känns det ändå inte som en födelsedag, utan mer som en vanlig regnig måndag efter en ganska intensiv helg. Märkligt såntdär.
Så som svar på frågan man alltid får när man fyller år: Det känns ingen skillnad alls, vilket jag antar är en positiv sak, när man faktiskt tillhör kategorin som numera får ett plus bakom siffran.
Nu går jag i vilket fall till PM och firar. Kanske det känns annorlunda då.

Vilken fanjävlatastisk bröllopsfest det var igår! Låt mig säga att det är med skräckblandad förtjusning jag längtar efter att se fotografernas bilder. Alla var på partyhumör och bjöd på sig själva till tusen, de artister som stod på gästlistan passade på att riva av ett par hits var å vi andra gjorde vårt yttersta för att slita på dansgolvet.

He´s just not that into you.
Har ni sett filmen? Jag måste se den igen känner jag. Imorn när jag kommer hem från Skåne är det jag som har ett litet minimaraton me filmer som kan behöva ses igen. Den, följd av Happy Thank You More Please. Alltså lite som ett upplägg av förstå - riva ner - bygga upp.
Japp, det är tydligen så jag kommer spendera sista dagen som 30åring.

Another weekend - another wedding.
Helgväskan står halvpackad hemma å presenten väntar på att bli inslagen. Ge det en dag så är kanske nån helpackad å en annan utslagen. Vad vet jag lixom.
Men först blir det fotbollskväll å en öl (när jag skriver öl är det bara för att det låter bättre i samband med fotboll, självklart dricker jag vin) på stan å ett försök att hålla karaktären i schack eftersom tåget rullar iväg lite för tidigt imorn för att ett rejält sjöslag ikväll ska vara möjligt. 
Då ska jag bara hitta den där karaktären först...
 

På måndag fyller jag år, vilket innebär att jag då inte längre är 30 i Rondellstaden - underrubriken till den här bloggen, som egentligen syftar lika mycket på alla de hastighetsbegränsningar som jag ändå aldrig håller, varken bokstavligt eller bildligt - men som å andra sidan inte gör nån skillnad alls eftersom jag förlängesen faktiskt bestämde mig för att fortsättningsvis alltid fylla 27. Punkt. 

Jag borde ju sova, särskilt me tanke på att jag inte varit på mitt bästa humör idag å därmed borde vilja bli av me denna dagen så snart som möjligt, å kanske framförallt eftersom ögonlocken för länge sen tyngts ner å bett om nåd. Men precis som vanligt när helgväskan packas fastnar jag me mina sånger, knarkar texter som om det inte fanns nån morgondag å för varje sån gång blir jag mer å mer kär i Håkan å hans lite falska toner som ger mig sanningar å fyller på min västkustlängtan.