Som att säga STOPP!
Jag känner hur jag skulle vilja säga STOPP! till vissa i min närhet just nu, helst spärra av med randiga band i några meters radie runt mig också. Man kan helt enkelt säga att det är lite mycket, och jag har inte tid för meningslösheter, eller människor som tar för givet att jag ska rätta mig efter dem, eller att deras tid å plats är viktigare än min.
Som att lämna för ett tag.
Att resa hem från någon annanstans har blivit lättare. Kanske för att jag nån gång - jag är osäker på exakt när det hände - landade i vad jag har.
Däremot är hemresa fortfarande inte det minsta lätt om det innebär att lämna kärleken vid havet, vilket är precis vad det just nu gör, när jag rullar med tåget genom mörka skogar.
Som en extra stund vid havet.
Ikväll firas helgen in hos lillebror, omgiven av mina fina, havsluft och betong. Imorgon ska vi mysa ihop oss i huset vid havet, där jag har gjort ett rum till mitt, å där värmen från vännerna, skrattet å kärleken flödar. Sist vi sågs allihop var det bröllop på en båt - den där gången som skulle förändra livet som jag kände det, och leda till att jag kom i hamn på mer än ett sätt - vilket känns som både alldeles nyss å en evighet sen.
Lyckligtvis får man en extra timme att spendera i helgen, då sommartid blir vintertid, å jag tänker att ett hus vid havet med underbara människor måste vara ett av de bästa sätt som finns att göra just det.
Som han sjunger det.
Jag berättade för lilla Stina med den stora preggomagen om hur jag träffade honom. Han den där som vi pratat om så många gånger utan att varken veta hans namn eller ansikte, han som vi har väntat skulle komma och sudda bort allt det tidigare. Hon sa att det märks, å jag vet att hon har rätt för stegen är lättare nu.
"Och jag har lämnat allt som tynger mig på vägen hem till dig..."
Det är på riktigt, å jag är så vansinnigt förälskad att det nästan gör ont att andas ibland.
Som o-beroende.
Det där med mina mat/dryck-beroenden, ska vi prata om det ett tag? Ok. Låt oss först komma ihåg att kaffe-beroendet är konstant, ständigt, aktivt, hundraprocentigt, orubbligt för alltid, så den vägen behöver vi inte ens gå in på. Dåså.
I övrigt har de ju alltså varierat å avlöst varandra, nödvändigheten gällande choklad med havssalt, glögg, oliver, keso, avocado, rosé, å inte minst knäckebröd...
Nu - i n g e n t i n g! Inte ens det röda vinet, även om jag såklart fortfarande tycker att det är otroligt gott, men inte nödvändigt för ren överlevnad såsom exempelvis en burk oliver om dagen var ett tag.
Jag förstår om ni blir lite nervösa, jag har själv undrat vad felet är - eller, egentligen inte undrat så mycket som konstaterat att det återigen hade varit en fest för vilken terapeut som helst att få ge analys på - men bestämt mig för att låta det vara såhär. Bortsett från kaffet, solen å kärleken, vilket jag mer räknar till samma kategori som luften jag andas - oberoende.
Som bortblåst.
Ni vet när man precis har fått sin lön, å kanske tillåme känner sig lite rik för en stund? Å sen när man har betalat alla räkningar, lån å autogiron har gjort sitt, å man kanske - inte alls PK - nästan känner sig lite avis på de där människorna i varma länder som inte har pengar alls men som åtminstone har sol?
Ungefär där är jag just i detta nu.
Då var det bara 29 dagar kvar till nästa lön då...
Som en smygtitt...
Idag fotades vi av fantastiska Martina på M-studio igen. Tanken är att bilderna ska användas som annonsmaterial på olika sätt. Här är ett väldigt enkelt å väldigt oretuscherat smakprov (jag fotade bilden på Martinas skärm och lekte sedan lite i min iphone) på vad som komma skall...
Coolt va?
Som ett drömbröllop.
Är det så att bröllop är en flickdröm för alla? Jag tittar på Mitt stora feta syrianska bröllop på tv, å precis som när jag såg Sex and the city (filmen) nyligen för typ tionde gången tänker jag återigen samma tanke. Är bröllop en flickdröm för alla?
Alltså, när jag fantiserar om mitt bröllop - jo det heter egentligen vårt, men detta är mina tankar, eller hur? - är det inte så mycket om vilken klänning, kyrka, frisyr eller ens skor jag ska ha, för sånt varierar hela tiden å jag ska nog va glad om jag kan va klar med det ens på min riktiga bröllopsdag. (Eller jo förresten, skorna kan jag nog fundera en hel del på om jag ska va ärlig) Men mina tankar kring det hela kretsar ändå mest kring musiken, vem som ska sjunga vad, å om Winnerbäck nånsin skulle ställa upp på ett bröllopsgig "för att det ju vore lite festligt" eller så.
Som kärlek, I guess.
Som att vakna i en söndagsljuvlighet.
"När hösten kommer och tiden gått för fort
när allt känns på rutin och redan gjort
ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
för dig, för dig, för dig."
Som bästa väntande kvällen.
Inte för att jag är som häftigast i stan på fredagkvällar, särskilt inte när dagen började med nåt slags bilfönsterskrapmästerskap, vilket jag höll på att förlora mot mig själv (nej, jag har inget tålamod när det kommer till is å kyla) lite tidigare än vanligt.
Men solen har gjort sitt bästa sen dess, å stan känns lixom full av fredagsglada människor som säkert har tusen och inga planer för en helg då gula löv dansar genom luften och återvändon inte längre finns. Dagarna och tågen passerar, och för en gång skull står jag lugnt kvar å låter det hända. Det kommer alltid nya dagar, å nya tåg, menade för mig att hinna med, men ikväll har jag allt som behövs alldeles i min närhet. Vänner, vin å kärlek. Resten av världen får vänta.
Som gonatt.
Sweet dreams that leave all worries behind you.
And in your dreams whatever they be, dream a little dream of me."
Som en sminkad verklighet.
Nu skulle man kunna tro att jag är alldeles snygg å egentligen mest sugen på att gå ut ikväll, men sanningen är lite mer den att jag funderar på om jag är en trafikfara när jag kör härifrån eftersom jag har smink i ögonen. Alltså, inuti ögonen. Eller, (om man inte ska vara så dramatisk) små sminkpartiklar som har fastnat på mina linser å bildat en liten dimridå samtidigt som saltet från blinktårarna lixom svider i ögonvråna.
Men jag vill poängtera att jag verkligen gillade makeup-tjejen, särskilt när hon sa att jag inte så äldre ut än typ 27. Ens osminkad.
Så nu jag åker hem till min lika 27-åriga vän och är snyggast tillsammans, i tv-soffan med sushi å Greys, på en alldeles finsminkad onsdag med glitterpotential.
Som vår för Hjärter Dam.
och fördjupade tankar om livet
inatt fick dom se att en kärlek var oanvänd
och ett ordförråd stod övergivet
nu skiner morgonsolen in
vackrare nu än någonsin
när han kysser hennes bleka vinterskinn
Hjärter Dam nu är han din
här lever vintern lever frost
men det är vår för Hjärter Dam
så rusa på rätt in i virvelstorm för vinden är för tam
och galna vinterord blir vänner när hon försvinner i hans kram
bara vinden är för tam
sjung en psalm för Hjärter Kung"
Som en såndär novembertisdag i oktober.
Jag vet att det är sånt som vädergnäll som kallas i-landsproblem, å jag är tacksam att jag får chans utöva just det, eftersom det bevisar hur relativt bra mitt liv trots allt är. Så: sidledsregn, dra åt helvete!
Men imorgon är en annan dag, å jag längtar lite ihjäl mig eftersom det är en såndär mysig bästonsdag me fina P, följd av en lika bäst torsdag i stallet å en härlig helg med vinfest och nån slags presentation av mannen för vännerna och Rondellstaden.
Jag börjar för övrigt misstänka att en förhållandeuppdatering på facebook är större än jag tidigare anade, och att det kanske är så att jag har varit singel så länge att ingen lixom räknade med att det ska va på nåt annat sätt. Kanske var det lite så jag själv tänkte också...
Som en väldigt bra å alldeles ovanligt vanlig helg.
Jag förvarnade mannen, det gjorde jag, och han är lyckligtvis inte tappad bakom en vagn i sociala sammanhang, så det gick hur bra som helst, å eftersom han på ganska kort tid lärt känna mig väldigt väl kunde han omgående bonda med övriga familjen i skämt om hur jag skulle avlida utan höga klackar å mobiltäckning å hur det skulle innebära mentalt självmord att ta med mig på fjällvandring. Kul. Och sant.
Förresten var vi på hockey i lördags, dotterns första livematch. Innan låtsaskräktes hon så fort jag nämnde att vi skulle dit, men när vi väl var där tog det ungefär två minuter innan hon bad mig stoppa ner godiset i väskan eftersom matchen var för spännande för att kunna göra nåt annat. Ni som inte känner henne ska veta att godisnekande är ungefär det bästa betyg nåt kan få. Så, jag har fött en Lakers-fantast. Hennes pappa håller för övrigt på laget som just nu ligger näst längst ner i tabellen. Just saying.
Som en pusselbit på plats.
Det är en slags trygghet som har infunnit sig och den blandas med den kärlek å lycka som rusar runt i mitt blod, på ett lite hisnande men samtidigt väldigt självklart sätt.
Fast ingenting ska nånsin vara helt okomplicerat, det är sen gammalt, och det lilla farthindret på vår väg är väl främst att vi råkar ha 55 mil och en landsgräns mellan oss, vilket lixom tar bort lite av det där spontana. Det blir med andra ord extremt mycket telefontid och därmed glada telefonbolag. Men det är det värt, å jag håller fast vid det där att jag hellre har närhet på distans än distans i närheten, även om distansen inte är att föredra alls.
Det händer dock att vi får lite vanlig vardag oxå, tidiga mornar när jag ska iväg till jobbet å inte är supermunter innan jag fått mitt kaffe, eller en hemmahelg i all enkelhet då vi inte låtsas om att vi bara har några få timmar på oss innan vi skiljs åt igen.
Som fredagströttma.
Som vinterpositiv då?
Utanför mina fönster hade minusgraderna gjort sitt intågande å frosten hade lagt sig på alla ytor den kunde hitta, vilket såklart oxå innefattade min bil. Min somriga bil med massa fönsteryta. Jag skrapade å försökte tänka fina tankar, hålla glaset halvfullt å allt såntdär. Gjorde en liten lista över bra grejer me vinter:
Jag får köpa å använda nya mössor.
Glöggsäsongen tar fart.
Ja, det var väl egentligen det som var mitt vinterbra. Sen följer mest snoriga näsor, köldskadade tår, axlarna uppdragna till öronen å en känsla av att mörkret inte har nåt slut.
Det är nästan som en sjukdom, när det man kallar positivt inte alls är så bra som det låter. Dagens diagnos: vinter-positiv.
Som drunkningsrisk.
Ni vet när man hittar en man, å sen hittar en låt som är lite passande till den där mannen?
Som att ta igen tid.
Å sådär är det ju lite överlag känns det som, att man får jobba med kvalitet å ta vara på stunderna när de väl kommer, oavsett om det gäller vänner, dotter, pojkvän, hav eller sol. Allt det där ljuvliga som man egentligen vill ha nära jämt, men som av olika anledningar oftare är för långt ifrån, gör ändå längtan däremellan värt det.
Sent igår kväll när jag äntligen hade kommit hem efter alldeles för många timmar på en tisdagstråkig flygplats hittade jag ett paket i min brevlåda. Ett paket med ett markerat andningshål och ett gosigt innehåll dessutom. Det kan mycket väl vara så att jag har världens finaste kille - även om vissa andra menar att det är en övergående period som jag ska passa på att njuta av så länge den varar - som på ett lite töntgulligt sätt gav mig ytterligare en anledning att le å att sakna när jag plockade upp nallen ur lådan. En längtnalle. En såndär som aldrig nånsin är i närheten så mysig att krama eftersom den helt saknar förmåga att krama tillbaka, men som åtminstone är en liten tröst när natten känns känns för mörk å sängen alldeles för stor.
Som respektfull. Förihelvete.
Jag köpte kläder, men ingen partytopp, sexiga underkläder, eller nåt glittrande lekfullt. Jag köpte kläder som säger RESPEKT. Min irritation grundar sig alltså i stora drag på respektlöshet ifrån diverse håll, å jag börjar bli så jäkla less på det.
Det är sant som det är sagt; ibland vill man bara ge nån en high-five. Med en stol. I ansiktet.
Enough is enough.
Som ett försenat söndagsinlägg.
Svårigheter att publicera innebär att söndagens inlägg hamnar på en tisdag å tur är väl det, eftersom jag just nu sitter på en flygplats, förbannar dumma bokningar som en följd av ännu dummare regler, å inte vill nåt hellre än att komma hem. Och att det ska bli helg så att jag får ha de mina hos mig igen.
Såhär lät iallafall mina söndagstankar:
Inatt kom den första frosten och plötsligt är vantar å mössor en viktig del i garderoben. Jag är i en stad med alla möjligheter till shopping, men av nån märklig anledning är det inget som lockar. Istället följdes en promenad genom den friska höstluften på Kungsholmen av soffhäng, och doften av lammet som blir söndagsmiddag.
En gammal film på tv visar berättelsen om en höst och blodet som rusar runt i mig låter mig förstå hur kommande frostnätter bör spenderas.
Som att vara tillbaka, fast inte längre där.
En inflygning över vilken stad som helst ger mig alltid en lyckokänsla i magen. Alla de hustak som skyddar oändliga möjligheter, alla de lampor som vittnar om liv. Stockholm är inget undantag.
Så andas jag återigen den där blandningen av hav och betong.
Bara en tvärgata bort spenderade jag ljuvliga stunder, i vad som känns som en evighet sedan, men som jag samtidigt minns som igår. I en annan del av stan har jag dansat bort timmar å nätter och i små gränder på Söder drömde jag om nåt nytt. Här har jag skrattat, gråtit, älskat å levt, i vad som var så nära men aldrig riktigt mitt. Men det var då och nu är nu.
Jag konstaterar att var sak har sin tid, å fastän Stockholm har blivit lite kallare ryms fortfarande värme i form av älskade vänner och rött vin.
Som en varning.
Som kärleksfull.
Lite så känns det.
Som torsdagspackad.
Som en dag bland andra.
Som solsaknande.
Men jag längtar ändå nåt alldeles vansinnigt efter solen. Den där varma, intensiva, strålande solen. Den som vi inte fick så mycket av i somras, som gör att jag inte kan sluta tänka på en utlandsresa till i princip vilket varmt land som helst, och som får mig att knarka charterminnen å leta nyårsresemål. Känslan när man nyduschad efter en heldag på stranden, solvarm och nybrun, tar ett glas vin på balkongen innan man går ut för att käka middag. Eller när man står där bland de salta vågorna och borrar ner tårna i sanden för att sedan lägga sig tillrätta på solstolen igen och fortsätta plöja en av alla de böcker man har packat med sig.
Som vanligt när det gäller minnen är det selektivt å eftersom charter av olika anledningar ligger närmast till hands är det vad jag tror mig behöva snart.
I en perfekt chartervärld får man såklart aldrig bagaget borttappat (eller inlåst), aldrig solexem å aldrig dålig mage. I en perfekt chartervärld ser man heller aldrig röken av övriga resenärer, eller några svenskar me foppatofflor alls för den delen, från stunden efter att däcken har slagit i landningsbanan - då alla applåderar piloten för att han faktiskt lyckades med sitt jobb, vilket är få yrken förunnat att få applåd för - tills det är dax att lyfta igen.
I den perfekta chartervärlden finns solen. Och jag.
Som tv-lycka.
Som att fatta vad det är.
Som ansiktsdyslexi.
Nu - not so much! Framförallt är det kostymerna i övre medelåldern som har blivit lite för många för att hålla redan på, vilket ju är dumt, med tanke på hur ofta kostymer i övre medelåldern är viktiga människor som är bra att komma ihåg.
I eftermiddag ska jag på nåt som kallas företagardagen, vilket är en tillställning med föreläsningar, prisutdelningar å mingel. Företagardagen. Kan vi ana att det är en å annan kostym där..?
Som ett sätt att se på det.
Som att hitta rätt?
Det var inte min plan, inte min plan alls, att det skulle bli såhär.
Så skulle det vara, även om det ju såklart inte var nån bra plan, det förstår jag ju nu.
Men så blev det inte. Istället kom det nån slags västkustvind å blåste tillräckligt hårt för att blodet skulle blandas med det salta å pumpa lite snabbare. Och det där väldigt blonda å väldigt raka håret skulle bli det som kittlade mig i nacken när jag vaknade på morgonen, fast jag har typ världens sämsta morgonhumör och egentligen bara vill bli lite lämnad ifred fram tills jag har druckit mitt kaffe.
Om man kan så säger man Tack. Och man ber om mer. HappyThankyouMoreplease.
Om man kan så litar man på att man faktiskt förtjänar allt det fina som händer å att verkligheten ändras om man bara väljer att se sig själv med andra ögon.
Och om man är smart, så byter man soundtrack.