Som karma.
Ibland slår det mig hur himla perfekt mannen är för mig, å jag lixom överfalls av så intensiva känslor att hjärtat måste slå trippelslag för att hinna med. Det är svårt att förstå hur det bara kunnat gå några månader, när han är en av dem som känner mig bäst i världen. Han är min kompass när jag känner mig lite vilse, mitt ankare när jag riskerar att flyga upp i det blå, å min trygga hamn när det stormar. Han är min värme i kylan å min fläktande vind när allt annat står stilla. Det låter kanske fånigt, men jag kan inte beskriva det på nåt bättre sätt än så, å ändå är orden för små för de stora känslorna.
Det finns en ömsesidig respekt och beundran, och en tankekommunikation som aldrig kan förklaras. När han är nära är jag hemma, oavsett vart i världen jag råkar befinna mig just då. Om jag hade vetat vad den där sommardagen på en båt skulle leda till hade jag aldrig brytt mig om något annat, men samtidigt är det livet som varit som tog mig till just den dagen när han erbjöd skydd från de salta vindarna på däck. Allt som nånsin händer har en mening, även om man kanske aldrig får veta vad. Jag vet bara att det är nu jag får tillbaka.
Som trött å klar.
Lång å sådär julintensiv vecka, bra å rolig sändning, mysig kväll me dottern. Trött å klar me andra ord.
Mannen är i Lusekofteland å äter julbord som om hans liv hängde på det, dottern somnade innan Idolfinalen tog paus, å jag känner mig i det närmaste som Bellman där jag sitter å dricker vin utan poäng.
Om jag ser fram emot en sovmorgon? Jag är förvånad att jag fortfarande är vaken, kan man säga.
Då ska ni ändå veta att dottern tyckte att det var märkligt att hennes lärare tydligen brukar somna i soffan på fredagar, eftersom "det är ovanligt att mammor gör det". Ni ska oxå veta att det är hennes pappa som är jämförelsen.
Enough said. Tack å godnatt världen.
Som trots allt.
Det droppar vatten på fönsterrutorna, som om vädret inte riktigt kan bestämma sig. Nyss skrapade jag rutorna och halkade runt på isiga gator. Kanske har vintern lika mycket som alla andra att göra, jag vet av erfarenhet att det är svårt att vara överallt samtidigt.
Själv skulle jag vara lite effektiv och snabbfärga håret på egen hand, bara för att precis efteråt inse att jag hade tagit fel färg - tur i oturen blev det inte så konstigt, mest ingen skillnad alls - och jag påmindes återigen om varför man ska låta proffs sköta vissa saker.
Så här sitter jag nu, med min oförändrade centimeterutväxt, regnet på fönsterrutorna och en ljuvlig bukett tulpaner på bordet. Här sitter jag, å saknar mannen som jag inte kommer få träffa förrän nästa helg, men som varje dag, trots femtiofem mils avstånd, ger mig tusen anledningar att le. Det kan inget svårbestämt väder i världen ändra på.
Som en doft av vårlängtan.
Nåt av det ljuvligaste som finns skulle kunna vara tulpaner i vas. Lite som en bukett lycka, kan man säga.
Som en ängel. Eller åtminstone en Angelica.
Idag har jag namnsdag och med risk för att plötsligt bli nån slags utbildnigsforum vill jag bara vara säker på att ni får rätt info. Angelica kommer från latinets den änglalika och betyder precis just det.
Om mina föräldrar hade den vetskapen när de döpte mig, och då hoppades att namnet skulle göra människan, eller om det bara var en slump vet jag inte, men jag väljer att tro att de lyckades oavsett. Den änglalika, lik-en-ängel, är ju ett ganska vitt begrepp egentligen, jag menar det finns ju varianter både med och utan gloria. Ljuvliga änglar, fallna änglar, svarta änglar, änglar med rosiga kinder å änglar med glorian på sned.
Man kan väl säga att det finns vissa tillfällen jag är mer änglalik än andra, och vissa tillfällen jag vill vara mer änglalik än vad jag förmodligen nånsin kommer framstå som. Som när jag sover tillexempel, då jag gärna vill tro att jag är alldeles bedårande där jag ligger med ett långt hår svallande över kudden och sådär osminkat vacker å ljudlös som man bara kan vara på film. Verkligheten är snarare att det där håret mest är ett rufs runt hela huvudet, att jag har dregel i mungipan och att jag faktiskt låter mer än ingenting. Hur jag vet det?
Mannen: Du är så vacker när du sover. Som en prinsessa.
Jag: Vaddå, brukar du ligga och titta på mig när jag sover?
Mannen: Jag vaknade, å då var jag bara tvungen att titta lite på dig. Bara lite alltså, inte en kvart eller så.
Jag: (misstänksamt) Hmm.. varför vaknade du då? Väckte jag dig? Snarkade jag?!
Mannen: Nejdå.. Inte snarkade.. Du, hmm.. snusade lite bara.. Precis jämte mitt öra.
Jag: Du måste ju väcka mig, eller åtminstone putta mig till sidoläge, när jag snarkar!
Mannen: Men du snarkade inte. Du snusade... Å du är vacker även då!
Jag: Ok, tack då.. (mumlande, efter en titt i spegeln) Jag antar att det inte är Törnrosa som är referensen..
Den enda rimliga förklaringen till ovanstående konversation, som jag ser det, är att det är mörkt mitt i natten, och därför misstänker jag att mannen har ungefär samma änglalika bild av mig när jag sover som jag själv har.
Om mina föräldrar hade den vetskapen när de döpte mig, och då hoppades att namnet skulle göra människan, eller om det bara var en slump vet jag inte, men jag väljer att tro att de lyckades oavsett. Den änglalika, lik-en-ängel, är ju ett ganska vitt begrepp egentligen, jag menar det finns ju varianter både med och utan gloria. Ljuvliga änglar, fallna änglar, svarta änglar, änglar med rosiga kinder å änglar med glorian på sned.
Man kan väl säga att det finns vissa tillfällen jag är mer änglalik än andra, och vissa tillfällen jag vill vara mer änglalik än vad jag förmodligen nånsin kommer framstå som. Som när jag sover tillexempel, då jag gärna vill tro att jag är alldeles bedårande där jag ligger med ett långt hår svallande över kudden och sådär osminkat vacker å ljudlös som man bara kan vara på film. Verkligheten är snarare att det där håret mest är ett rufs runt hela huvudet, att jag har dregel i mungipan och att jag faktiskt låter mer än ingenting. Hur jag vet det?
Mannen: Du är så vacker när du sover. Som en prinsessa.
Jag: Vaddå, brukar du ligga och titta på mig när jag sover?
Mannen: Jag vaknade, å då var jag bara tvungen att titta lite på dig. Bara lite alltså, inte en kvart eller så.
Jag: (misstänksamt) Hmm.. varför vaknade du då? Väckte jag dig? Snarkade jag?!
Mannen: Nejdå.. Inte snarkade.. Du, hmm.. snusade lite bara.. Precis jämte mitt öra.
Jag: Du måste ju väcka mig, eller åtminstone putta mig till sidoläge, när jag snarkar!
Mannen: Men du snarkade inte. Du snusade... Å du är vacker även då!
Jag: Ok, tack då.. (mumlande, efter en titt i spegeln) Jag antar att det inte är Törnrosa som är referensen..
Den enda rimliga förklaringen till ovanstående konversation, som jag ser det, är att det är mörkt mitt i natten, och därför misstänker jag att mannen har ungefär samma änglalika bild av mig när jag sover som jag själv har.
Angelica, per definition, helt enkelt.
Som ett helgon.
Eftersom jag har sydländska gener - som jag för övrigt är väldigt stolt över, trots att det oxå medför intensivt temperament och överdrivet håriga armar - har jag oxå fått ta del av olika osvenska traditioner i livet. En av dem är Sankt Nikolaus dag, som firas just den 6e december.
Sankt Nikolaus är ett skyddshelgon som först och främst är känd som de goda gåvornas givare, en räddare och beskyddare för mer eller mindre de flesta som på nåt sätt behövde skydd.
När jag var liten var Sankt Nikolaus en blandning av tranan (godis i strumpan) och tomten (den klassiska gamla rödklädda gubben), som kom några veckor innan jul och lämnade godis i en sko som vi hade ställt ut kvällen innan. Det vill säga om vi hade varit snälla, vilket vi såklart alltid hade.
Jag antar att jag fick historien berättad för mig många gånger, även om det viktigaste för oss som barn var huruvida han kom med godis eller inte, och jag tänker att det är olika hur man lever med sin tro och sina traditioner.
Det borde vara något som jag för vidare till dottern, som en del av det arv hon fått, men nånstans på vägen försvann det. Nånstans blev det bara ytterligare en grej att hålla reda på.
I vilket fall har jag fullt upp att hinna med den stundande julen, å allt vad det medför med planering och paket, och med en familj lika stor å utspridd som min är det snarare något som kunde behöva ett helt eget skyddshelgon för det är ett under i sig varje år vi får ihop det.
Sankt Nikolaus är ett skyddshelgon som först och främst är känd som de goda gåvornas givare, en räddare och beskyddare för mer eller mindre de flesta som på nåt sätt behövde skydd.
När jag var liten var Sankt Nikolaus en blandning av tranan (godis i strumpan) och tomten (den klassiska gamla rödklädda gubben), som kom några veckor innan jul och lämnade godis i en sko som vi hade ställt ut kvällen innan. Det vill säga om vi hade varit snälla, vilket vi såklart alltid hade.
Jag antar att jag fick historien berättad för mig många gånger, även om det viktigaste för oss som barn var huruvida han kom med godis eller inte, och jag tänker att det är olika hur man lever med sin tro och sina traditioner.
Det borde vara något som jag för vidare till dottern, som en del av det arv hon fått, men nånstans på vägen försvann det. Nånstans blev det bara ytterligare en grej att hålla reda på.
I vilket fall har jag fullt upp att hinna med den stundande julen, å allt vad det medför med planering och paket, och med en familj lika stor å utspridd som min är det snarare något som kunde behöva ett helt eget skyddshelgon för det är ett under i sig varje år vi får ihop det.
Som baken, kan man säga då.
Det är mycket i livet som delas, på gott å ont, och vissa saker förenar medan andra har en förmåga att ta isär. Delad glädje är som bekant dubbel glädje, så långt är alla med. Delade åsikter kan mycket väl vara intressant, även om det alltid är roligast att i slutänden vara den som har rätt. Så, hur är det då med delad vårdnad till ett barn som för övrigt inte själv bestämt att ha det så, undrar du?
Man skulle kunna säga att det ibland tenderar att vara där de delade åsikterna kommer in i bilden, att det ibland kan jämföras lite extra mycket med baken, och att baken i sammanhanget dessutom kan beskrivas med synonymer för att oxå sammanfatta det hela.
Så skulle man kunna säga.
Man skulle kunna säga att det ibland tenderar att vara där de delade åsikterna kommer in i bilden, att det ibland kan jämföras lite extra mycket med baken, och att baken i sammanhanget dessutom kan beskrivas med synonymer för att oxå sammanfatta det hela.
Så skulle man kunna säga.
Som en vintermåndag.
Och sen kom snön. Efter en helg på bästkusten som trots sidledsregn och starka vindar var fullkomligt ljuvlig. Vi hann med svärföräldrar, kompisar, hotellmys, en viktig hockeymatch - åtminstone i min mening, eftersom det var mitt lag som piskade skiten ur sina motståndare, varpå mannen konstaterade att han fortfarande älskar mig, fast det just då var lite svårare - å framförallt varandra, innan vi slutligen landade hemma i Rondellstaden igen. Vi landade verkligen, i ordets rätta bemärkelse, och mannens "välkommen hem" hade aldrig varit sannare än så.
Så jag gick till jobbet i morse, med mössa å röd näsa, medan de stora vita flingorna föll till marken och bildade starten på en vinterdröm för de som väntat. Trots att jag inte är en av dem som längtat efter vintern, trots att snöflingor fastnade på mina ögonfransar, å trots att jag hellre hade legat kvar i den varma sängen några timmar till kunde jag inte låta bli att le där jag gick.
Jag är en av dem som väntat. Gamla kärlekar får ursäkta, men den känslan som bor i mig nu har jag faktiskt aldrig upplevt tidigare på samma sätt. Kanske har det mest med mig själv att göra, kanske känner jag mig själv så väl att det ens är möjligt för nån annan att göra detsamma, men det är lite som att allt annat bleknar i jämförelse å nästan är för stort för att förstå.
Jag förundras och överväldigas, samtidigt som att inget nånsin varit mer självklart än såhär. Det är trots allt stormarna som slutligen för oss i hamn.
Så jag gick till jobbet i morse, med mössa å röd näsa, medan de stora vita flingorna föll till marken och bildade starten på en vinterdröm för de som väntat. Trots att jag inte är en av dem som längtat efter vintern, trots att snöflingor fastnade på mina ögonfransar, å trots att jag hellre hade legat kvar i den varma sängen några timmar till kunde jag inte låta bli att le där jag gick.
Jag är en av dem som väntat. Gamla kärlekar får ursäkta, men den känslan som bor i mig nu har jag faktiskt aldrig upplevt tidigare på samma sätt. Kanske har det mest med mig själv att göra, kanske känner jag mig själv så väl att det ens är möjligt för nån annan att göra detsamma, men det är lite som att allt annat bleknar i jämförelse å nästan är för stort för att förstå.
Jag förundras och överväldigas, samtidigt som att inget nånsin varit mer självklart än såhär. Det är trots allt stormarna som slutligen för oss i hamn.
Som lite extra saknig.
Vissa dagar saknar man lite extra mycket, särskilt om veckan har varit turbulent, och om kärleken skickar en bild med vacker utsikt, sol och ett uttryck om längtan, medan man själv sitter i Rondellstaden och känner sig som i en sång av Orup.
Nåja, bara några dagar kvar, sen ska jag fylla mina lungor med västkustluft och mannens doft när jag gömmer ansiktet mot hans bröst å då är allt är bra igen.
Då är allt precis som det ska vara.
Nåja, bara några dagar kvar, sen ska jag fylla mina lungor med västkustluft och mannens doft när jag gömmer ansiktet mot hans bröst å då är allt är bra igen.
Då är allt precis som det ska vara.
Som livet.
Min chef påminde mig igår om att ingen människa och ingen dag kan vara fulländad. Att om man räknar så kan man nog på sin ena hand få plats med de dagar som har varit rakt igenom vad man kan kalla perfekta - inte för varmt, inte för kallt, nära och kära runtomkring, välmående, rätt stämning, rätt mat, rätt allt - och resten, sa han, resten är livet.
Det är såklart sant. Man tenderar bara att glömma det ibland.
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".
Det är såklart sant. Man tenderar bara att glömma det ibland.
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".
Som en tisdag till handlingarna.
Nackdelen med att ha en blogg som är skriven som en öppen dagbok är just att det är som en öppen dagbok. En möjlighet för alla som vill att läsa vad som händer, och vad som har hänt, i mitt liv. Saker som ibland kan bli lite fel när de levereras sådär svart på vitt utan att man egentligen har bett om det.
Alla har vi en historia, men skillnaden mellan mig å många andra är att min är nedskriven, ihågkommen, trots att den är lika passerad som vilken gårdag som helst. Jag säger inte att jag ångrar nåt jag har skrivit, för det är mitt liv å saker som en gång har hänt å betytt något, jag säger bara att ibland kan det vara bättre att låta hänt vara glömt.
Idag tillexempel, var en sån dag som jag faktiskt önskar vore glömd från första stund. Efter en försovningsstart å en idiotomväg till jobbet på grund av att de bygger om typ hela Rondellstaden följde möten som krävde mer sinnesnärvaro än vad jag egentligen hade för stunden, å tankar som inte borde få nån plats alls om allt följde drömmen om den perfekta världen - vilket förvisso aldrig har hänt innan, men hoppet är som bekant det sista - så jag kunde faktiskt inte ens förvänta mig några underverk av hästen jag satt upp på ikväll, vilket förmodligen innebär att jag borde vara tacksam att jag åtminstone inte träffade ridhusgolvet från den höga höjden.
Alltså, kära vänner, vad jag menar är att jag har haft en riktig jävla tisdagstisdag, som jag nu dessutom har dokumenterat för all framtid, fast med förhoppning om att inte behöva läsa om den nånsin igen.
Som lite ynklig ibland bara.
"...och när som jag tröttnat på jag min och mig
blir jag svag blir jag rädd att nånsin förlora dig
håll om mig inatt"
'
Kanske är jag bara trött efter natten som blev kort och halvvägs igenom ganska ensam. Kanske låter jag mig påverkas av Lasses vemodiga ord, där jag sitter ihopkrupen i soffan med ett glas rött, omringad av värmeljus, för något i mig brister och jag får hålla emot för att inte all den där lyckan jag har samlat på mig under ett tag nu ska rinna ut å riskera att dunsta bort.
Det är lite fånigt, å fullkomligt mänskligt, att då å då tvivla på om man räcker till, men det är en klen tröst på en kylig måndag i slutet av november, när tiden verkar gå alldeles för fort men inte fort nog å livet känns framför men samtidigt inte långt nog.
Det blåser fortfarande - inte längre en hjärtslitande storm, men nära nog - och den värmande rösten som ska säga att allt ordnar sig är lite för långt borta. Så här sitter jag å är lite ynklig en stund till.
"...men ändå, du min vän i livet
se hur kvällen brinner upp
en enda sak är givet
vi är två hjärtan
i samma kropp.."
Som det där med snö.
Snöförespråkarna - det finns en stor och en liten variant i min direkta närhet - vill ha massa snö. Helst nu me´samma. Snöprotestanterna - jag - tycker att detta är den härligaste november vi har haft på länge, med barmark å nästan inga minusgrader alls, åtminstone inte som man har behövt märka av. Utom den där morgonen när jag skrapade rutorna tills jag trodde att armen skulle gå av å det ändå var ett tjockt lager frost kvar som lixom hånade mig å min försening till frukostmötet, men EN gång är ingen gång, som man säger.
Men ok, jag kan väl oxå tycka att allt blir lite ljusare med snö, vilket ju är tacksamt när dygnet just nu mest består av mörkt å mindre mörkt, å om jag bara visste att det skulle komma ett fint tunnt täcke som klär allt i vitt på ett sådär sagoskimrande sätt skulle väl jag för all del oxå kunna tänka mig några flingor.
Fint fallande flingor, som bara gör vitt utan att stöka till saker.
How about a deal, Kung Bore?
Men ok, jag kan väl oxå tycka att allt blir lite ljusare med snö, vilket ju är tacksamt när dygnet just nu mest består av mörkt å mindre mörkt, å om jag bara visste att det skulle komma ett fint tunnt täcke som klär allt i vitt på ett sådär sagoskimrande sätt skulle väl jag för all del oxå kunna tänka mig några flingor.
Fint fallande flingor, som bara gör vitt utan att stöka till saker.
How about a deal, Kung Bore?
Som en storm.
Det stormade intensivt inatt - träden piskades å slets och regnet slog mot fönsterbläcken å gjorde ljud som kunde gjort vilken trumslagare som helst avundsjuk - men jag lyckades somna på mannens arm. När vi vaknade förut var klockan fortfarande mitt i natten men allt hade blivit alldeles stilla å tyst. Mannen klädde på sig å pussade mig hejdå, för att köra hälften av de hundratio mil han kör för vår skull varje vecka, tillbaka till Lusekoftland å jobb.
Man kan säga att stormen tog fart igen då, piskade å slet, likt ett oväder utan planer på att bli stilla förrän nästa helg. Så känns det, varje gång han lämnar mig, även om det bara är för en liten stund. Som att vinden är alldeles för hård å kall å som att dånet från regnet försöker överrösta min förmåga att tänka klart. Det gör ont, trots att jag vet att tiden går fort å att vi ses snart igen. Trots att det nästan bara är ett ögonblick bort.
Som julpyntat å klart... ish..
Jo, jag hade ju lite panik - å har egentligen lite fortfarande, fast nu ignorerar jag - över allt adventspyssel å julstök som alla verkar hålla på med, så jag tänkte att det kanske är lika bra å få allt avklarat direkt.
Sagt å gjort, det blev advent, jul å vanligt livsmåste i ett. Voila!
'
Som förra helgen.
Två gamla sägningar - kalla det typiska klyschor om du vill - får stå för följande inlägg: "Bättre sent än aldrig" och "En bild säger mer än tusen ord".
En del av förra helgen, liksom många andra helger, såg ut ungefär såhär. Återigen: jag har världens finaste man!
Som Puh säger.
"Låt oss gå och hälsa på allihop, sa Puh. Vi ska gå för att det är Torsdag, och vi kan önska dem alla en Glad torsdag."
Jag vill, precis som Puh, ta en liten jobbpaus i denna tidiga timme å önska er alla en glad torsdag, även om jag inte hinner springa runt å hälsa på, eller ens vet vilka alla ni är.
Det bästa med glada torsdagar är att de följs av underbara fredagar, som lixom är alldeles glada av sig själva just för att de är fredagar. Imorgon ska jag å dottern ha myskväll själva, innan mannen kommer - förmodligen har jag redan hunnit somna då å han får pussa min panna i sömnen, medan vi båda fortsätter hoppas att en flyglinje mellan Rondellstaden och Oslo är nära - å allt är precis sådär som det är efter en lång arbetsvecka.
Men först är det jobb, å ikväll ska jag till stallet för andra gången denna veckan! Nog för att det är mycket nu, men mycket av den där myckenheten är faktiskt himla bra ändå.
Så, Glad Torsdag på er!
Jag vill, precis som Puh, ta en liten jobbpaus i denna tidiga timme å önska er alla en glad torsdag, även om jag inte hinner springa runt å hälsa på, eller ens vet vilka alla ni är.
Det bästa med glada torsdagar är att de följs av underbara fredagar, som lixom är alldeles glada av sig själva just för att de är fredagar. Imorgon ska jag å dottern ha myskväll själva, innan mannen kommer - förmodligen har jag redan hunnit somna då å han får pussa min panna i sömnen, medan vi båda fortsätter hoppas att en flyglinje mellan Rondellstaden och Oslo är nära - å allt är precis sådär som det är efter en lång arbetsvecka.
Men först är det jobb, å ikväll ska jag till stallet för andra gången denna veckan! Nog för att det är mycket nu, men mycket av den där myckenheten är faktiskt himla bra ändå.
Så, Glad Torsdag på er!
Som nåt jag inte orkar rubricera.
Ärligt talat hörrni, alla statusuppdateringar på fejjan om adventspyssel, julstädning å lussekattsbak får mig mest att vilja gå i ide. När dottern frågade förut om vi kunde julpyssla lite ikväll slutade det me att vi pärlade varsitt armband å jag lovade att plocka fram adventsljusstakarna på fredag. Eller lördag. Där är nivån.
Fina L ringde förut å frågade om läget, jag svarade ungefär att det är så mycket att jag faktiskt inte hinner fundera på hur mycket det är så därför är det nog ok. Typ.
Man kommer långt i julstämningen me värmeljus va?
Som att närma sig jultid.
Jag finner mig plötsligt med att, högst ofrivilligt, ha börjat jobba en timme tidigare varje morgon. För er som inte känner mig kan jag meddela att morgonen inte precis är min starkaste tid på dygnet, framförallt inte före dagens första kopp kaffe har runnit ner. Idag var jag ganska sen, ganska stressad å jävligt trött, vilket innebar att jag inte hann dricka kaffe hemma utan kom till frukostmötet vid klockan Vadsomkändessommittinatten, okoffeinerad. Som. I. Trans. Låt oss bara säga att det bör undvikas i fortsättningen.
Å så var det ju hela grejen med att tiden springer snabbt trots tidig start å när jag går hem från jobbet känner jag mig bara halvfärdig, men helstressad, vilket kanske inte är den mest eftersträvade känslan.
Så, jag säger inte att jag inte hinner med allt, jag säger bara att det är lite mycke nu. Eller, möjligen lite för mycke, om man ska va nogräknad.
Vi närmar oss julen, me andra ord.
Som världens bästa man.
Det är vackra blombuketter budade till min dörr, fina middagar som han lagar i mitt kök medan jag uppmanas att bara hålla sällskap å 'vara söt' - vilket helt ärligt mest är en omskrivning för att jag kanske inte direkt har svart bälte i matlagning å att han klarar det bättre utan min "hjälp" - , små innerliga sms, eller en godmorgonpuss när jag vaknar. Det kan vara fem påsar av mitt favorittuggummi, en välplanerad helg i en för mig ny stad, eller de rätta orden vid det rätta tillfället. Han gör sånadär saker för att uppvakta och uppskatta, å jag älskar varje sekund med honom, för oavsett nära eller långt bort så finns han där för mig.
Det kan vara så att mannen har den finaste själ jag nånsin mött. Han får mig att lova att aldrig glömma det som är viktigt, å kallar mig vackrast när jag vaknar med håret på alla håll å ögon som är svåra att öppna.
Kanske är det bara det liv och de år som passerat som har gjort oss båda tillräckligt kloka för att förstå vad det handlar om, kanske har vi nåt märkligt band som lixom var menat innan vi ens träffades, men det känns som att tre månader lika väl kunde vara tretti år för han hör vad jag säger utan att jag ens sagt ett ord. Ibland, när vi står tätt intill varandra, kan han tillåme svara högt på något som jag har tänkt, och det är som den mest självklara sak i världen. Det är när jag tänker på det som jag kan bli sådär alldeles förfärligt lycklig - jag säger förfärligt, eftersom det är en lite för stor känsla för att ens greppa, å lite för ömtålig för att tappa - ungefär som att jag kan få tårar i ögonen utan att riktigt kunna förklara varför och jag tänker att detta är varför människor skriver dikter och sånger om kärlek. För att man inte vet vart man ska göra av orden å känslorna när blodet rusar så intensivt att det hotar att spränga allt inifrån samtidigt som det skyddar från allt ont som nånsin hänt runtomkring. Lite som att all sårbarhet å styrka har samlats i ett enda andetag.
Fast jag faktiskt vet svaret så undrar jag ändå ibland hur jag förtjänar honom å allt det fina han för med sig.
Hur eller hur så är han världens bästa man. För mig, i min värld.
Det kan vara så att mannen har den finaste själ jag nånsin mött. Han får mig att lova att aldrig glömma det som är viktigt, å kallar mig vackrast när jag vaknar med håret på alla håll å ögon som är svåra att öppna.
Kanske är det bara det liv och de år som passerat som har gjort oss båda tillräckligt kloka för att förstå vad det handlar om, kanske har vi nåt märkligt band som lixom var menat innan vi ens träffades, men det känns som att tre månader lika väl kunde vara tretti år för han hör vad jag säger utan att jag ens sagt ett ord. Ibland, när vi står tätt intill varandra, kan han tillåme svara högt på något som jag har tänkt, och det är som den mest självklara sak i världen. Det är när jag tänker på det som jag kan bli sådär alldeles förfärligt lycklig - jag säger förfärligt, eftersom det är en lite för stor känsla för att ens greppa, å lite för ömtålig för att tappa - ungefär som att jag kan få tårar i ögonen utan att riktigt kunna förklara varför och jag tänker att detta är varför människor skriver dikter och sånger om kärlek. För att man inte vet vart man ska göra av orden å känslorna när blodet rusar så intensivt att det hotar att spränga allt inifrån samtidigt som det skyddar från allt ont som nånsin hänt runtomkring. Lite som att all sårbarhet å styrka har samlats i ett enda andetag.
Fast jag faktiskt vet svaret så undrar jag ändå ibland hur jag förtjänar honom å allt det fina han för med sig.
Hur eller hur så är han världens bästa man. För mig, i min värld.
