Angies Värld

Hur började ni det nya året?
Efter ett nyårsfirande med goda vänner på västkusten - det kanske inte var det ultimata nyårsvädret, men maten var ljuvlig, drickat bubbligt, stämningen god å sällskapet fantastiskt. Dessutom var det längesen en pizza smakade så gott som den traditionella nyårsdagspizzan - åkte jag å mannen ordentligt söderut å landade på ett All inclusive-hotell i Egypten.
Det har verkligen varit semester i ordets rätta bemärkelse, ni vet sådär så ens största problem är om man ska bada nu eller sen, å vilka skor man ska ha till vilken klänning på kvällen. (bortsett från Förkylningenfrånhelvetet med tillhörande feber förstås, men den tänker jag inte riktigt låta vara med i det jag menar med semester eftersom det känns allt annat än festligt att frysa i solen, eller att fräsa näsan tills man börjar misstänka att hela hjärnan ersatts med snor) Alltså, en fantastiskt skön semester med mannen som hela tiden ger mig nya anledningar att älska honom.

Nu är det vardag igen. Årets första tisdag i ett vinterland - genom skogar å bortglömda samhällen där adventsljusstakarna fortfarande lyser i fönstren, som om man kanske är lite rädd att släppa julen å det gamla året för att framtiden kan vara nog så skrämmande - med en stor mugg kaffe i handen.
Det är en sorg i sig att åka ifrån mannen, å än mer så på en vintertisdag, men våra solbrända kroppar påminner oss om vad som nyss var. Å snart är det helg igen.

Med en stor hämtkaffe å en ostmacka inslagen i ett foliepaket sätter jag mig på tåget som ska rulla från staden i väst till Rondellstaden medan natten blir dag utanför.
Det är ett vemod i sig varje gång jag lämnar, och att mannen stod kvar på perrongen för ytterligare några dagar av västkust gjorde inte saken enklare, men jag åker med vetskapen om att vara tillbaka snart igen.
Det har varit en fin julhelg, full av skratt å kärlek. Vi har varit överallt utom det vi vanligtvis kallar hemma, vi har trängts kring frukostbord å om duschtid, vi har sovit på madrasser å bäddsoffor å jag tänker att jag ändå är vansinnigt lyckligt lottad som har så många ställen att vara önskad på. Så många ställen att komma hem till. På riktigt.

För att vara en så kort julhelg som det ändå är blir det väldigt mycket jufirande för min del. Ikväll ska det sista fixas å väskan packas, sen bär det av mot julfirande i dagarna fyra. Vi ska hinna med fem ställen på olika orter, men för första gången är jag inte längre det minsta stressad över det.
Plötsligt å helt oförberett slog lugnet ner i mig, å jag fick den där sköna känslan av att allt löser sig. Visst, vi ska åka runt, men vi hinner faktiskt landa på varje ställe, vi hinner umgås å mysa med nära å kära, vi hinner äta å dricka gott, å vi hinner andas.
Jag minns inte när jag senast såg fram emot en julhelg så mycket som i år, å jag längtar lika mycket efter den högljudda tillställning som julen blir med min stora familj som efter lugnet på västkustön med mannen å hans mamma. Jag längtar efter att rummet fylls av sönderrivet julklappspapper å hur barnen försöker överrösta varandra med sina jubel, jag längtar efter mys framför brasan å de glada skratten när julklappsspelet ska avgöras. Jag längtar efter stämningen i kyrkan - varje år sjunger jag i kyrkan på julafton, å hela familjen sitter lydigt i bänkarna - efter att tränga ihop oss i den vedeldade badtunnan, efter mat å dryck å skog å havsluft.
Jag längtar helt enkelt efter allt det där som är jul. På alla sätt man kan tänka sig.

Att älska honom är att gömma ansiktet i kavajen som hänger i hallen å andas in hans doft varje gång jag går förbi den, i ett försök att lindra - men som istället bara förstärker - längtan när han inte är nära.

På vägen från havet in till stora stan, där vid älven med fästningen vid sin kant ligger den lilla staden som var mitt hem i några år. Där levde jag som om världen runtomkring inte fanns, och som om världen inom aldrig kunde bli större än så.
Kanske var det känslan av vad som blev, kanske var det känslan av så mycket mer, men där å då formades jag i min självständighet och mitt behövande, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det lilla livet igen. De åren var väldigt betydelsefulla för mig, jag förstår det nu, och det blev extra tydligt där jag satt i bilen å blickade ut över alltinget med tårarna rinnande nedför mina kinder och mannens kärleksfulla hand i min medan jag pekade ut platser å skrattade fram minnen allteftersom de kom till mig.    

"tusen dagar har redan passerat
vi har ett revir att bevaka
tusen avtryck i den grå trottoaren
tusen omvägar hem
det är visst nån som är tillbaka..."

Jag vill tro att allt som händer har en mening, att jag har levt mitt liv för det som händer i nuet, precis som jag också lever nu för det som kommer sen. Val man gör, å såna som görs åt en, formar och skapar vägar framåt. Ibland är vägarna svåra, men ibland så självklara att man plötsligt fattar vart man alltid varit på väg, även om man behövde tid för att orientera sig.