Hela lilla staden är full av glada turister som lallar runt på gatorna å tar alldeles för mycket plats i bredd å går alldeles för sakta. Jag har inte bråttom nånstans, jag vill bara komma fram. Ibland får tillåme jag för mycket av folk å sorl å liv, särskilt när det gestaltar sig i form av rödbrända kroppar å foppatofflor.
Jag förstår hur folket som alltid bor på ön behöver turisterna. Jag förstår oxå hur de andas ut när alla åker härifrån. Med fler dagar på ön än i Rondellstaden de senaste veckorna har det blivit lite som ett hemma, å jag behöver egentligen inga fler än de jag har omkring mig, eller i närheten fast för långt bort ändå.
Dottern är å leker med en kompis, vännen målar en gammal gungstol, å själv sitter jag bara å väntar på att tiden ska gå men samtidigt att den bara ska stanna en liten stund till. En chans att andas. En chans att reflektera över vad jag drömde inatt å varför det gav mig en liten obehaglig, å väldigt ovälkommen, klump i magen.
Eller så låter jag bara tiden rulla på, precis som jag har sagt att jag ska göra, tar på mig mina sandaler å går ner för att beblanda mig me de rödbrända kropparna, foppatofflorna å världen utanför min egen lilla bubbla.
Det är lite som att skrivdelen i min hjärna har tagit semester, så hur mycket skriv å tankar jag än har i mig kan inget riktigt formuleras på ett bra sätt. Det kan oxå bara vara så att jag faktiskt inte har en aning om hur allt som snurrar runt därinne ska landa, å därför väntar tills jag har nån form av koll å förstånd igen.
Sålänge kan jag bara meddela att jag är sjukt sugen på choklad, behöver färga håret, har hysteriska blåmärken på smalbenen efter helgens möhippa - jo, jag vet att blåmärken tillhör svensexor, men vankas det tävling så kommer djävulen fram - å nu åker jag å dottern (som ganska nyligen lärt sig att älska gröna oliver) till ön.
Det kan för övrigt vara så att paus är nån slags ledord i mitt liv just nu. Till augusti eller så.
Det finns ett fåtal manliga förmågor som jag ibland avundas. Självklart det där me att stå upp å kissa, särskilt när man är på nåt dumt ställe där man kanske inte känner för att sitta å blotta arslet för allt å alla, typ jämte en lång bilkö på motorvägen eller så. (Inte för att det finns smarta ställen där man gärna vill blotta arslet, åtminstone kan inte jag komma på nåt sånt, men det finns ju mindre olämpliga.)
Men förmågan av alla manliga förmågor - den som jag minst en gång om dagen önskar att jag hade, i diverse olika situationer - är förmågan att koppla bort. Inte koppla av, utan bort. Så fort man behöver fokusera på en sak - koppla bort allt annat. Om det behöver städas, men man hellre gör nåt roligare - koppla bort städbehovet å kliv över soppåsen som står i hallen. Om man inte vet hur en situation me en tjej ska hanteras - koppla bort tanken på henne. Eller hela henne för den delen.
Jo. Jag vet att ni kan det grabbar, å jag är jäkligt avis på er för det.
Där fäktar en fjäril mot rutan, på fel sida friheten, och jag tänker på hur det där med att fånga fjärilar är nåt man gör som barn, och desto mer som vuxen - fast då lite mer omedvetet å inte med så stor å synlig håv. Det är inte mitt påhitt, mannen med de kloka orden har sjungit om det för mig.
"... att fånga en fjäril som vill fälla vingarna ut över världen en fjäril som flyger mellan oss ibland vi kallar den lycka den är svår att fånga den vill slita och rycka som vilken lycka som helst vilken fjäril som helst vilken kärlek som helst hur som helst så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still för alla som som aldrig vet vad vi vill det finns en sång och en dröm om en lycka så öm för oss som alltid ska till att fånga en fjäril..."
Det var en ganska trött - och lite förvirrad, men det är en annan historia till ett annat tillfälle - tjej som för nån timme sen landade i Rondellstaden efter en vecka på ön i öster. Som jag skrev innan jag åkte, det är ett eget litet sagoland där livet blir ett annat oavsett om man vill, eller ens är förberedd på det.
Solen gick verkligen ner å upp igen där i havet, medan vi satt runt en lägereld å älskade livet - och alla var rörande överens om att perfektion ser ut precis sådär. Å nog för att jag är mycket för ord, men nån dag ska ni få se de vackraste bilderna, just för att bilder då å då kan säga så mycket mer än vad mina stora ord nånsin kan uttrycka.
Det blev alltså alldeles för få sovtimmar, massa rosé, skratt å sand mellan tårna, allt precis som sig bör när man spenderar en vecka på det sätt jag nyss gjort. Men det blev oxå oväntade vändningar å lite regn - för vi vet ju sen gammalt att inget nånsin ska va enkelt.
Nu packar jag om väskan för lite äventyr på andra kusten innan det är dax för mamma-dotter-vecka, men sen åker jag igen. Både för att jag kan - å för att det känns som att jag nog faktiskt måste.
Jo, jag tog semester. Från typ allt, vilket som ni nog märkt oxå innebär bloggen.
Det är saker att reda ut för sig själv ibland å dagar å nätter att leva, vilket gör att orden blir ihopblandade å lite svåra att sätta samman i meningar som gör dem rättvisa, men jag är snart tillbaka. Alldeles alldeles snart.
Bortsett från att de flesta pratar med ord man mer eller mindre förstår, å att pengarna som används hemma även funkar där, så kan man nästan säga att den där ön är ett eget litet land. Nästan som en saga, där dag eller natt inte spelar så stor roll, eller gör det fast man inte bryr sig. I vanliga fall skulle jag kanske flippa lite över enkelheten, det slöa tempot å kollektivboenden som aldrig är riktigt i ordning, men där tar jag det. Jag tar allt, å jag låter det vara så. Vi dör ljuvlighetsdöden å bakisdöden å soldöden på en filt medan vi glömmer att tända grillen å bara väntar på att rosévinet ska bli kallt. Det är strand å hamn å liv å party å soffhäng å galenskap å skratt å kärlek i den bästa röra man kan tänka sig när solen går upp å ner å upp igen där i havet.
Jag har den intensivaste längtvärk, efter alltihop, men såklart mest efter människorna som tagit så stor plats i mitt hjärta - lite som en storm. Men snart är jag tillbaka å då ska vi göra allt igen, som om det inte fanns nån morgondag. För att vi kan.
Sista lilla dagen innan semestern börjar. Sista lilla dagen innan jag åker till Öland å dansar loss till Hoffmaestro, andas havsluft, lycka å ljuvlighet. Jag sitter på kontoret, klädd i en tunn å väldigt blommig blus, alldeles sådär sommarfin å fullkomligt ignorerande det faktum att solen är frånvarande idag. Det är ju sista lilla dagen innan semester! Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag är nästan dääääär!
Jag gjorde en liten skaffericheck härrom dagen å insåg att jag har sprit hemma. Massa sprit. Vilket nästan är ungefär lika nödvändigt som att jag har den där imponerande golfgarderoben när jag ändå inte golfar. Alltså, det händer att jag dricker sprit - precis som det händer att jag utan golfkoppling har en piké i valfri färg på mig - men som bekant är mitt alkoholintag mest bestående av vin å skumpa. Efter denna insikt funderade jag på en åtgärd, vi kan kalla det en handlingsplan. I detta fallet kan den såklart inte gå ut på något annat än en rejäl spritfest, vilken jag såklart borde kombinera med en trädgårdsfest. Precis som förra året är alltså en planering påbörjad, fast med skillnaden att det i år inte kommer att vara en lugn fest där barn är välkomna, utan en f e s t som förmodligen kommer få idiotgrannkärringen att explodera. Now that´s a plan folks!
Trots gårdagens intensiva tröttma lyckades jag, med hjälp av tvätthögen, telefonen och SYTYCD på tv, hålla mig vaken tillräckligt länge för att vända dygnet rätt igen. Jag kröp ner i renbäddad säng å har inte längtat så mycket på länge efter att faktiskt få sova, då jag ju är lite av en antisovare i största allmänhet. Somnade ganska omgående. Vaknade en halvtimme senare å trodde att hjärtat var på väg ut genom bröstet på mig. Precis utanför mitt öppna sovrumsfönster drog ett billarm igång - det annars så tysta Söder utgjorde en kontrast som heter duga och ett tag trodde jag att det var ljudet av min sista stund. Ni vet när man blir sådär rädd så man med ens är klarvaken å nästan lite skakig å tusen tankar hinner rusa genom huvudet samtidigt som händerna åker upp i nån slags karateposition innan hjärnan hinner fatta att det inte är ett direkt hot på liv eller död. Vad-är-det-som-händer-Vad-är-det-som-låter-Är-det-min-bil-Måste-jag-springa-ut-och-isåfall-vart-har-jag-mina-kläder-eller-kan-jag-blippa-genom-fönstret-Fan-jag-ser-inte-bilen-bakom-busken-men-det-borde-ju-blinka. Det var inte min bil. Men det var mitt hjärta som bankade sådär intensivt, å det va jag som va sådär klarvaken.
I morse när klockan ringde var det ingen karatepose alls - istället snoozade jag lite för länge å hoppades sedan att detta är dagen då vi bestämmer att kuddavtryck i ansiktet är det nya svarta.
Och fråga mig inte varför - det kan vara en såndär dag, tröttman, längtet, rastlösheten, härligheten i perfekt symbios med jävligheten, eller bara en bra text - men detta är i vilket fall tisdagens soundtrack.
Det var när solen gick upp igen i morse som jag kände att det kanske inte va helt optimalt att en måndag hade blivit tisdag medan jag satt i soffan å njöt av sång, musik å dåliga skämt. När man börjar veckan med att vända på dygnet sådär kan inget bli mycket mer förvirrat efter det. Å andra sidan är inget riktigt i fas ändå, såhär dagarna innan semester, i nån slags gråzon mellan på och av. Me andra ord dricker jag kaffe, massa kaffe, å väntar ut - vilket egentligen mer betyder att jag försöker ignorera och distrahera - den rastlöshet som verkar funnit en plats i min kropp, allt medan Winnerbäck skrålar vidare.
"du sa vänta lite grann behåll poserna på vart vill du komma nånstans vart ska vi gå vart ska vi gå jag sa det finns inga mål men det finns sätt att ta sig dit vill inte komma nånstans vill bara ta mig lite längre än hit
allt jag ser allt jag hör är din röst din blick ditt skratt du har ögon som berusar en natt så jag väntar jag väntar om tiden vill ifatt"
Den där rastlösheten - som att jag vill gå tills fötterna blöder för att jag får större skavsår av att stå still.
Jag å mina cravings, en never ending story. Listan kan göras lång över saker som i perioder varit mina absoluta cravings och som jag då har knarkat ganska ohämmat; gröna oliver, avocado, glögg, knäckebröd, mörk choklad me havssalt... (sommartid såklart även rosé, men det blir lite jobbigt att prata om alkohol å begär i samma mening, så vi låtsas inte om det) När en craving har slutat har nästa tagit vid, å det är inte så att jag har valt dem, de har snarare valt mig. Jag har bara kunnat va tacksam när det varit relativt nyttiga saker. Listan över konstanta cravings, de som lixom aldrig byts ut, är lite kortare; kaffe och sms.
Kanske jag har fått den beroendegenen från hon som åt flera kilo morötter om dagen när jag låg i hennes mage, å därmed fick en alldeles orange liten bebis.
Det finns ju olika typer av närhet, å jag tänker att närhet inte nödvändigtvis behöver vara bättre just i närheten. Jag menar, jag tar hellre närhet på distans, än distans i närheten. Kanhända att det bara är mitt sätt att tackla situationen å vrida det hela åt ett håll som får den här längtgrejen att bli lite mer uthärdlig, men hey, det ligger en sanning i det ändå.
Och jag vet att det blir tjatigt me allt mitt längtande hit å dit. Själv önskar jag såklart att jag inte behövde längta alls, utan att allt å alla jag vill ha i min närhet var precis här. Men så funkar det ju inte, å därför längtar jag vidare.
Tålamod är en av de sju dygderna, som alltså är motsvarigheten till de sju synderna. Jag tänker att man ska va glad om man åtminstone har några av de där dygderna, alla har bara fina flickor som ska till himlen, å knappt de. Jag hade för egen del tänkt komma längre än så.
Det kan väl vara så att jag har lite dåligt tålamod. Att jag vill att saker ska hända NU, om alls. Det kan vara lite därför jag flyttade hemifrån när jag var 16 å tyckte mig vara vuxen. Det kan vara därför min golfkarriär aldrig ens blev särskilt mycket golf. Det är garanterat därför jag aldrig kommer att bli nån storfiskare. "Tålamod är fiskarens bästa vän" Tålamod my ass, fiskbilen står parkerad på torget å där kan jag dessutom välja vilken fisk jag vill ha. Filéad å allt.
Men jag lär mig. Jag kan va tålmodig om jag verkligen vill, för envisheten är desto större. Å jag jobbar som bekant bättre me berg än me småsten..
"Patience is not the ability to wait, but the ability to keep a good attitude while waiting."
Har man inte redan börjat fira semester så gör man det snart. Överallt ser å hör man hur folk räknar ner dagarna, hur det skriks ut S E M E S T E R med stora bokstäver. Vill man så gärna va ledig för ledighetens skull, eller vill man så gärna bort från jobbet? Det är en skillnad utan dess like, I tell you. Jag tycker själv att det ska bli vansinnigt härligt med semester - fyra ljuvliga veckor att spendera med underbara människor, förhoppningsvis i solsken, utan att tänka på klockan - men inte för att jag vill bort från jobbet. Jag trivs med mitt jobb, mina kollegor, glädjen i en prestation å resultatet av densamma. Det är en skön känsla - att det man spenderar så mycket tid med är något man tycker om. Klart att jag oxå har skitdagar då jag inte vill va me mer, å klart att jag har haft svackor då ingenting har kännts särskilt bra. Men nu, nu längtar jag efter semestern för själva semesterinnehållets skull. Fyra dagar kvar...
Jag kan ibland bli lite avis på människor som alltid följer ungefär samma linje. Som har hittat 'sin grej' å lixom är lika konsekventa som de där veckodagarna som inte kan tänka sig att byta plats hur mycke man än vill. Å jag menar inte de där tråkiga människorna som inte kan vara spontana, eller tänka i nya banor, utan de som har en livsstil som är så dom att nåt annat är otänkbart. På ett bra sätt. Min livsstil är lite mer att jag plockar vad jag tycker är det bästa - från det mesta - vilket ju är alldeles strålande å tacksamt på sitt sätt, men aldrig konstant. Alltså såhär. Jag såg bilder från någons bröllop, å fastän jag inte känner henne mer än via en blogg så tänkte jag att det där är så exakt hon. Varenda detalj så genomtänkt och helt i stil med allt annat som följt sedan dess. Det fick mig såklart att fundera på vad som är så exakt jag. Om - förhoppningsvis snarare när, å förhoppningsvis inte om hundra år - jag gifter mig så vill ju jag ha det där bröllopet som är VI. Gästerna ska nicka instämmande och säga till varandra att det inte hade kunnat vara på något annat sätt. Ok, jag har såklart fortfarande massa tid (grav underdrift av situationen) på mig att tänka på sånt, men grejen är att jag kanske inte ens skulle kunna bestämma mig om klänning å dukning å tema å lokal å sång å allt såntdär förrän det verkligen är dax ändå, för jag kan lika gärna hunnit ändra mig en miljon gånger innan dess. Det enda jag är rätt så säker på, å som nog inte kommer att ändras alls hur många år det än går, är att jag vill andas havsluft å dricka massa champagne. DET är så jag.
Dirty Dancing igår alltså. Filmen som jag har sett fler gånger än jag kan räkna, som jag har skrattat å sjungit till, som jag har trånat över å önskat att jag kunde dansa precis så. Nu däremot... äh, vem fan skulle jag kunna lura, det är precis likadant fortfarande.
Inte så att jag önskar mig hela scenariot - jag har tillräckligt me omständigheter i mitt försök till kärleksliv ändå - men jag vill fortfarande väldigt gärna ha åtminstone själva essensen av slutscenen. Nån gång. Känslan av att någon minsann står upp för allt som är VI och att det får kosta vad det kostar vill. "Nobody puts Baby in a corner!"
Skulle denna någon dessutom lyckas klämma in sången 'The time of my life' i samma veva skulle det såklart inte göra nåt heller.
Åsså plötsligt, när man sitter hemma i soffan å lider uttråkningsdöden, steppar Svt upp å visar rätta takterna genom att först dra ett avsnitt Nile City å sen följa upp det hela me Dirty Dancing. Jag blir nostalgisk å inte långt ifrån tårögd där jag sitter å mimar varenda replik. Av nån anledning - det kan ha varit låtarna, å vissa repliker som drogs i midsommarhelgen - får det hela mig att längta ännu lite mer.