Angies Värld

Det där är min tanke ungefär lite då å då, fast jag vet att håret klipps minst lika mycket nästa gång det är dax, å att det defenitivt inte kommer att bli blont ever, å att jag hade samma frisyr nästan jämt även när jag faktiskt hade långt hår.

Dottern har åkt till sin pappa och jag börjar verkligen jobbladda, vilket känns helt ok då det görs genom att börja gå igenom alla hundratals mail som ramlat in under semesterveckorna, och hitta rader från lyssnare (bla i USA!) om hur fantastisk vår kanal är. Vår lilla, lokala kanal är verkligen poppis!

Eller så tar jag bara ett glas vatten å går å lägger mig.

Med tanke på Corona-bristen i mitt kylskåp kan man anta att den sistnämnda varianten är troligast.

Missförstå mig rätt, det är toppen att det händer nåt i stan, men jag orkar bara inte va mitt ibland det.

Faktum är att idag är en såndär dag som jag inte riktigt orkar vara nånstans, men ändå håller på att få krupp om ingenting händer. Ni vet, den där känslan av att nåt kryper i kroppen, att kläderna sitter för hårt, att kaffet inte kan bli klart tillräckligt snabbt å att det inte finns nån som håller de skakande händerna. Den känslan har jag idag.

Jag undrar såklart om det nånsin ska bli nåt mer av det där dejtandet som skulle nystartas efter sommaren, jag funderar på hur jag ska undvika att rånas på sjutton tusen av bilverkstaden (och hur länge till jag kan köra me bilen utan åtgärder), jag tänker på allt som ska göras på jobbet efter semestern, jag försöker pussla ihop helgerna framöver, klurar på kläder å presenter till kommande två bröllop och önskar mig åtminstone en natt med god sömn rakt igenom.

Det kallas tydligen livet.

Lite semesterhjärna var uppenbart då jag hade svårt att va fullkomligt närvarande i sändning, men i övrigt var det en fröjd å skrattfest från början till slut å jag önskade för en stund att livet alltid skulle rulla på som sångerna mellan pratorna. Eller, åtminstone nån gång.

Man kan säga att jag ibland undrar om det nånsin ska va så.

Det finns för mycket att skriva om det, å jag är för trött för att reda ut allt just nu, men Lasse sjunger allt jag menar: "Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg."

Jag antar att det handlar om att hitta nån man kan dansa i takt med helt enkelt?

Vi var fyra stycken som åkte dit, å fem som åkte därifrån, å jag vet ärligt talat inte om jag ska åka dit igen innan sommarn är slut, för jag kommer kanske aldrig kunna lämna på ett bättre sätt.

Dock saknar jag två andra viktiga ingredienser när man ska grilla: tålamod och tajming. Man behöver alltså inte va raketforskare för att räkna ut att glöden var perfekt ungefär samtidigt som jag svalde sista tuggan.

Anekdot från ön 2:

Vi satt ett gäng tjejer på det mest lokala stället i den lilla turistorten och var väl egentligen inte helt i vårt esse eftersom det hårda livet började göra sig ordentligt påmint.  M var dock någorlunda igång och när de två stackars killarna - jag säger stackars eftersom de varken visste vad som väntade dem, eller vad klientel betydde - vid bordet bakom oss gjorde tappra försök till kontakt genom att bjuda på shots var hon inte sen att förklara för dem att HON (pekade på mig) är kändis! Vårt lilla interna skämt - uppkomsten till det är en annan historia, men går enkelt förklarat ut på att ända sedan jag intervjuade Hoffmaestro å sedan tog me M på efterfest med dem, så har det varit så - blev plötsligt mindre internt å mina försök att diskret förklara för M att en del av att vara kändis är att folk faktiskt vet vem man är, vilket ju faller lite när man skämtar om det å de ser helt oförstående ut. M viftade bestämt bort mitt försök till lindrande av pinsamheten i det hela, som om hon bara hade en liten bananfluga surrande framför ansiktet, och sa i förklarande tonläge till killarna att jag är  r a d i o k ä n d i s. De sa att de inte lyssnar på reklamradio å  - för första gången sedan jag började jobba me radio och hörde det påståendet, vilket då brukar föranleda en diskussion från min sida -  andades ut lite i tron på att vi skulle släppa ämnet. Det skulle vi tydligen inte. Efter förvecklingar hit å dit, å nåt slags försök från min sida att hitta ett hål i marken att sjunka ner genom, försökte M viska till mig att vi skulle låta dem tro det nu, eftersom det ju är festligt för dem att komma hem å säga att de träffat kändisar. Det va då en av killarna vände sig mot mig å meddelade att såna saker då bör viskas utan att de faktiskt hör. Det var oxå då jag på riktigt ville dö lite.

Vi satt ett gäng tjejer på det mest lokala stället i den lilla turistorten och var väl egentligen inte helt i vårt esse eftersom livet började göra sig ordentligt påmint. M var dock någorlunda igång och när de två stackars killarna - jag säger stackars eftersom de varken visste vad som väntade dem, eller vad klientel betydde - vid bordet bakom oss gjorde tappra försök till kontakt genom att bjuda på shots sa M att HON (pekade på mig) är kändis! Vårt lilla interna skämt - uppkomsten till det är en annan historia, men går enkelt förklarat ut på att ända sedan jag intervjuade Hoffmaestro å sedan tog me M på efterfest med dem, så har det varit så - blev plötsligt mindre internt å mina försök att diskret förklara för M att en del av att vara kändis är att folk faktiskt vet vem man är, vilket ju faller lite när det inte är så. M viftade bestämt bort mitt försök till lindrande av pinsamheten i det hela, som om hon bara hade en liten bananfluga surrande framför ansiktet, och sa i förklarande tonläge till killarna att jag är  r a d i o k ä n d i s. De sa att de inte lyssnar på reklamradio och jag andades - för första gången sedan jag började jobba me radio och hörde det påståendet, vilket annars brukar föranleda en diskussion från min sida - ut lite i tron på att vi skulle släppa ämnet. Det skulle vi tydligen inte. Efter förvecklingar hit å dit, samt nåt slags försök från min sida att hitta ett hål i marken att sjunka ner genom, försökte M viska till mig att vi skulle låta dem tro det nu, eftersom det ju är festligt för dem att komma hem till vart de än kom från å säga att de träffat kändisar.

Det va då en av killarna vände sig mot mig å meddelade att såna saker i så fall bör viskas utan att de faktiskt hör det hela.

Det var oxå då jag på riktigt ville dö lite.

Anekdot från ön 1:

Vi (jag, vännen H och vännen M, som bor i samma lägenhet) spenderar ganska mycket tid på balkongen, vilket innebär att grannarna omkring skulle kunna skriva världens roligaste (?) bok eftersom vi där avhandlar alla händelser - fyllepinsamheter, männen i våra liv, bajsbekymmer, allmänna lågvattenmärken osv - och inte har speciellt stort filter på nåt alls av det som berättas.

I vilket fall satt vi en dag där då porten i huset jämte öppnades. Tjej och kille gick ut från huset - killen hade vanliga kläder och tjejen klänning som var lite för fin för förmiddagspromenad, med tillhörande höga klackskor som hon hade uppenbara problem att gå i. Vi drog den enda rimliga slutsats man kan dra: Bortamatch!

Jag skulle helst velat berätta för henne att hon förhoppningsvis kommer lära sig att ta med platta sandaler i väskan, just för såna tillfällen (bonus är att man kan byta när man går från krogen även om det inte är snack om match alls, men kanske för att fötterna är klara efter ett dansgolvssmaraton). H å andra sidan kände inte alls att tjejen i fråga nog skulle behöva kloka råd, utan bestämde sig istället för att förvärra situationen lite genom att tre gånger i stigande volym proklamera att vi bevittnade en Walk of shame.

Det hördes nog inte alls på mitt skratt då, men jag led faktiskt med henne, det gjorde jag.

Vi (jag, vännen H och vännen M, som bor i samma lägenhet) spenderar ganska mycket tid på balkongen till nämnda lägenhet, vilket innebär att grannarna omkring skulle kunna skriva världens roligaste (?) bok eftersom vi där avhandlar alla händelser - fyllepinsamheter, männen i våra liv, bajsbekymmer, allmänna lågvattenmärken osv - och inte har speciellt stort filter på nåt alls av det som berättas.

I vilket fall satt vi en dag där då porten i huset jämte öppnades. Tjej och kille gick ut från huset - killen hade vanliga kläder men tjejen däremot en klänning som var lite för fin för förmiddagspromenad, med tillhörande höga klackskor som hon hade uppenbara problem att gå i. Vi drog den enda rimliga slutsats man kan dra: Bortamatch!

Jag skulle helst velat berätta för tjejen i fråga att hon förhoppningsvis kommer lära sig att ta med platta sandaler i väskan, just för såna tillfällen (alternativt för att byta när man går från krogen även om det inte är snack om match alls, men kanske för att fötterna är klara efter ett dansgolvssmaraton - som det kan bli om man möjligtvis haft 30 år på sig att misshandla dem).

H å andra sidan kände inte alls att tjejen i fråga nog skulle behöva kloka råd, utan bestämde sig istället för att förvärra situationen lite genom att tre gånger i stigande volym proklamera att vi bevittnade en W a l k  o f  s h a m e.

Det hördes nog inte alls på mitt skratt då, men jag led faktiskt med henne, det gjorde jag.

Dagens enda mission är tragiskt nog att köpa en sladd, å jag fruktar redan att jag kommer få frågan om vilken slags uttag det ska vara eftersom deras sortiment garanterat är det största man kan tänka sig just när det gäller den sortens sladd jag ska ha. Jag kommer att stå där - uppenbart tacksam över den lilla trösten att jag åtminstone inte är blond, men samtidigt med önskan att jag hade kunnat skylla på det - och egentligen bara vilja ge en liten lista på tekniska saker som jag faktiskt kan, till männen i butiken.

Jag drar detta worstcase innan jag går ut, för just nu är jag en aning labil å det kan tänka sig att om ovanstående skulle utspela sig i samband med att nåt mer går fel idag - jag har några alternativ som är fullt tänkbara - så skulle det kunna vara så att jag bara säger att vi skiter i vilket slags uttag det är, om sladden är tillräckligt stark att hänga sig i.

Det skulle kunna vara så, om jag hade tendenser att överdramatisera alltså.

Sånt händer mig.

Det är helt möjligt så att konstant kramp i vaderna är ett tydligt tecken på att man har vätskebrist, och att jag, om inte annat så för min gångstils skull, bör komma ikapp med vätskenivån i min kropp.

Vissa tecken är helt enkelt för smärtsamma för att ignorera.

Jag älskar mitt jobb, men när jag tänker på hur snabbt semesterdagarna försvinner får jag faktiskt lite ont i magen, trots att jag inte kan göra nåt åt det nu ändå. En inloggning på mailen - å en utloggning lika snabbt igen eftersom det är omöjligt att ens bry sig om vad alla de hundratals avsändarna vill mig när jag har semester - låter mig förstå att den där inkorgen kommer hålla mig sysselsatt när jag kommer tillbaka.

.

För övrigt hade jag fel när jag trodde att livet på ön aldrig var svårare än vad man gör det. Dessutom är det oxå en av de där sakerna som måste få ett slut. Uppenbarligen, men inte riktigt än.

All good things must come to an end.

.

.

Min kropp är trött, mitt huvud likaså. Om jag visste vart jag kunde söka lä från alla stormar skulle jag vila mig hel igen, men något säger mig att det inte kommer hända idag heller.

.

Istället satt jag kvar med Håkan som visslade lite falskt. Som att allt skulle fixa sig självt om jag bara satt tillräckligt stilla, tillräckligt länge. Rondellstaden bjöd på nån slags ingentinghet utanför, kanske precis som den alltid gör, fast nu med soundtrack som passade.

Missförstå mitt rätt, det där hjärtat slår fortfarande å stegen är relativt lätta, det är tankarna som ibland är lite tunga och obegripliga där de snurrar värre än en karusell på Liseberg.

Att vara vuxen, det är såhär det är. Ett evigt fixande för att få allt att rulla och hamna rätt. Kanske är det därför låtsaslivet på ön - där inget är svårare än vad man gör det - är så förförande. Ät när du är hungrig, sov när du är trött (om ens då) dansa, älska, lev, ta ett glas rosé klockan tolv på dagen eller baka scones mitt i natten.

Gör vad du vill - för att du kan.

Jag ber om ursäkt till försummade vänner, de som förmodligen tycker att jag har blivit som någon annan eller försvunnit för långt bort. Jag är fortfarande jag, trots att rondellerna till stor del är utbytta mot sand och vindar, och jag kommer tillbaka till verkligheten på riktigt när jag måste, vilket tyvärr är alldeles för snart. Jag måste bara få bygga slott av sand, luft och drömmar ett litet tag till. Kanske kommer jag hem med tårar rinnande nedför smutsiga kinder för att slottet sköljdes bort av saltvatten, eller trampades sönder av en pojke som inte ens sa förlåt. Kanske river jag slottet själv för att jag inte behöver det längre. Eller helt enkelt för att jag kan.

Jag är lite tom på ämnen kan man säga. Mitt huvud är snarare fyllt av semester, kärlekstankar som ännu inte är för utredda för att delas, och en röst från bilverkstan som ekar kvar om att de önskar råna mig på sjutton tusen kronor.

Så... ämnen gott folk! Ämnen! Vad ska jag skriva, vad vill ni veta, vad ska ges en version av från mitt perspektiv? Vill ni ha skratt, tårar eller önsketänkande? Veta mina gamla jävligheter, nya härligheter - det finns en massa av tvärtomvarianter oxå för den delen - eller hur det känns att ha en drös yngre syskon som verkar springa om en i livet där man står med sin lapp i handen å undrar om kösystemet inte är värt nåt alls längre? Ska vi snacka om hur less man kan bli på folk som sitter å jämför sina barn i värsta solsidanstyle, eller vuxna som inte fattat att de hunnit fylla femton flera gånger? Glittra å sjunga om hur underbar en soluppgång kan vara, eller hur människor har en förmåga att vara bättre än vad de själva ger sig cred för?

Galla eller glädje? Bara ge mig ämnen! Tack.