Som att sluta cirkeln.
2011 var händelserikt å very much karusell på vilken nöjespark som helst, ibland rolig, ibland läskig, med skratt å med tårar, men alltid väldigt underhållande.
Jag skulle vilja påstå att detta var året då cirkeln blev sluten, då allt fick sin förklaring, året då jag åkte bort för att komma hem.
Allt som händer präglar oss hela tiden, men det var den där sommardagen på båten i Göteborgs skärgård som skulle komma att ge störst avtryck. Då när jag med min pricka klänning å solen i ögonen hittade mannen i mitt liv - kanske var det han som hittade mig, kanske hittade jag mig själv precis samtidigt - å inget skulle nånsin bli som förut igen när jag tillslut föll in i honom å hans stora hjärta.
Jag skulle kunna sväva iväg i nåt slags försök att sammanfatta helheten, men allt som finns att säga om detta året är redan sagt - mina tankar å ord under dagar, veckor å månader har gett er bilden av min lilla värld - å inget av det kommer nånsin tillbaka.
Det enda jag har kvar att säga 2011 är Gott nytt år, å tack för att ni finns!
Kram
...jag har lämnat mina rader
så länge jag minns
med ett tvivelaktigt mål
för att du syns överallt
är det inte säkert att du finns
det är en konst att bara fylla hål
jag minns vad jag minns
och jag har glömt vad jag glömt
det behöver inte ens ha hänt
det kan ha varit länge sen
men jag kan också ha drömt
det är en känsla som jag alltid känt
jag tror det lugnar sig nu
alla tvära kast
det lilla hjärtat det pulserar än
jag har suttit här och lyssnat
till en sträng som brast
nu har jag lust att ta ton igen
jag ska ingenstans
jag bara bryter lite is
det sägs att allting vänder
och det stämmer väl på sätt och vis
när en stannfågel ger sig av...
(/L. Winnerbäck - husguden)
Jag skulle vilja påstå att detta var året då cirkeln blev sluten, då allt fick sin förklaring, året då jag åkte bort för att komma hem.
Allt som händer präglar oss hela tiden, men det var den där sommardagen på båten i Göteborgs skärgård som skulle komma att ge störst avtryck. Då när jag med min pricka klänning å solen i ögonen hittade mannen i mitt liv - kanske var det han som hittade mig, kanske hittade jag mig själv precis samtidigt - å inget skulle nånsin bli som förut igen när jag tillslut föll in i honom å hans stora hjärta.
Jag skulle kunna sväva iväg i nåt slags försök att sammanfatta helheten, men allt som finns att säga om detta året är redan sagt - mina tankar å ord under dagar, veckor å månader har gett er bilden av min lilla värld - å inget av det kommer nånsin tillbaka.
Det enda jag har kvar att säga 2011 är Gott nytt år, å tack för att ni finns!
Kram
...jag har lämnat mina rader
så länge jag minns
med ett tvivelaktigt mål
för att du syns överallt
är det inte säkert att du finns
det är en konst att bara fylla hål
jag minns vad jag minns
och jag har glömt vad jag glömt
det behöver inte ens ha hänt
det kan ha varit länge sen
men jag kan också ha drömt
det är en känsla som jag alltid känt
jag tror det lugnar sig nu
alla tvära kast
det lilla hjärtat det pulserar än
jag har suttit här och lyssnat
till en sträng som brast
nu har jag lust att ta ton igen
jag ska ingenstans
jag bara bryter lite is
det sägs att allting vänder
och det stämmer väl på sätt och vis
när en stannfågel ger sig av...
(/L. Winnerbäck - husguden)
Som att snart avsluta ett år.
Just det, jag var lite sliten igår, som alltid nu för tiden, dagen efter jag ens har druckit nåt alls - vissa skulle väl säga att det är ett tecken på att man är gammal, men jag fördrar att inte säga det - efter en väldigt lyckad fest där Mix Megapol och Nöjesnytt firade Växjös Bästa i en hel hög olika kategorier.
I vilket fall har ett år ramlat snabbt (återigen dessa tecken, jag fortsätter att igonerera) å man kan väl tänka sig att det vore läge för en liten årskrönika. Den snabba versionen av den lyder:
Bra-dåligt-upp-ner-hit-dit-tårar-skratt-glädje-kärlek, å kan egentligen sammanfattas i ett enda ord. Livet.
Jag kommer börja det nya året med en liten välförtjänt semester (även från bloggen) å kommer förhoppningsvis tillbaka med lite mer energi å mycket mer fräknar på näsan. Kanske har jag oxå kommit lite längre i mina drömmar om att skriva en bok å kanske är 2012 året då jag kommer på vad jag vill göra när jag blir stor.
I vilket fall har ett år ramlat snabbt (återigen dessa tecken, jag fortsätter att igonerera) å man kan väl tänka sig att det vore läge för en liten årskrönika. Den snabba versionen av den lyder:
Bra-dåligt-upp-ner-hit-dit-tårar-skratt-glädje-kärlek, å kan egentligen sammanfattas i ett enda ord. Livet.
Jag kommer börja det nya året med en liten välförtjänt semester (även från bloggen) å kommer förhoppningsvis tillbaka med lite mer energi å mycket mer fräknar på näsan. Kanske har jag oxå kommit lite längre i mina drömmar om att skriva en bok å kanske är 2012 året då jag kommer på vad jag vill göra när jag blir stor.
Som läge för taktikbyte kanske.
Det har varit lite mycket att tänka på ett tag nu, me jul å allt. Jag har därför kört lite på varianten att ta en dag å en sak i taget, för att ha en chans att fokusera. Problemet med den taktiken är dock att framförhållningen raseras å att man tillexempel kan inse sent på tisdagkvällen att onsdagen innehåller en stor fest som man är med å håller i, å att man kommer att synas i samband med prisutdelning, å att man inte har en jävla aning om vad man ska ha på sig. Sånt kan hända.
Som en efter-jul-tisdag.
Om man har stigit upp alldeles för tidigt efter en lång helg av intensivt julfirande, sätter sig på tåget å åker från hav till skog, gör saker på jobbet som aldrig annars görs, kommer hem å sorterar julklappar tills ögonen blöder å hjärnan börjar flippa ur i nån slags tanke på vilket bröd man skulle gifta sig med om man av nån outgrundlig anledning tvingades välja - jag skulle för övrigt välja svägerskans magnifika limpa som jag dessutom lyckades få me mig en del av hem - , förstör sig lite genom att sakna mannen, betala räkningar å prova bikini. Det kanske inte är DÅ hårfönen behöver tappa några delar som man med viss tvekan sätter fast för att kunna använda. Det är iallafall min teori efter den suspekta doften av bränt.
Som en helg full av hemma.
Med en stor hämtkaffe å en ostmacka inslagen i ett foliepaket sätter jag mig på tåget som ska rulla från staden i väst till Rondellstaden medan natten blir dag utanför.
Det är ett vemod i sig varje gång jag lämnar, och att mannen stod kvar på perrongen för ytterligare några dagar av västkust gjorde inte saken enklare, men jag åker med vetskapen om att vara tillbaka snart igen.
Det har varit en fin julhelg, full av skratt å kärlek. Vi har varit överallt utom det vi vanligtvis kallar hemma, vi har trängts kring frukostbord å om duschtid, vi har sovit på madrasser å bäddsoffor å jag tänker att jag ändå är vansinnigt lyckligt lottad som har så många ställen att vara önskad på. Så många ställen att komma hem till. På riktigt.
Som ett julfirande.
För att vara en så kort julhelg som det ändå är blir det väldigt mycket jufirande för min del. Ikväll ska det sista fixas å väskan packas, sen bär det av mot julfirande i dagarna fyra. Vi ska hinna med fem ställen på olika orter, men för första gången är jag inte längre det minsta stressad över det.
Plötsligt å helt oförberett slog lugnet ner i mig, å jag fick den där sköna känslan av att allt löser sig. Visst, vi ska åka runt, men vi hinner faktiskt landa på varje ställe, vi hinner umgås å mysa med nära å kära, vi hinner äta å dricka gott, å vi hinner andas.
Jag minns inte när jag senast såg fram emot en julhelg så mycket som i år, å jag längtar lika mycket efter den högljudda tillställning som julen blir med min stora familj som efter lugnet på västkustön med mannen å hans mamma. Jag längtar efter att rummet fylls av sönderrivet julklappspapper å hur barnen försöker överrösta varandra med sina jubel, jag längtar efter mys framför brasan å de glada skratten när julklappsspelet ska avgöras. Jag längtar efter stämningen i kyrkan - varje år sjunger jag i kyrkan på julafton, å hela familjen sitter lydigt i bänkarna - efter att tränga ihop oss i den vedeldade badtunnan, efter mat å dryck å skog å havsluft.
Jag längtar helt enkelt efter allt det där som är jul. På alla sätt man kan tänka sig.
Som att nästan bli bortgift.
Igår var jag på stan me syrran å shoppade julklappar då en för mig okänd kvinna - med överdrivet mycket smink och ögonbryn som gjorde att hon påminde om den elaka häxan i vilken Disney-film som helst - frågade mig om jag var upptagen. Jag trodde att hon menade just i stunden, å kanske syftade på det faktum att jag hade headset i öronen å en telefon i handen. Det gjorde hon inte. Hon ville gifta bort sin son.
Det födde en del tankar kan man säga.. Om andra traditioner och kulturer, å om hur det hade varit om jag hade levt så. Nu har jag förvisso hittat en man som mina föräldrar fullkomligt älskar - han har blivit svärmorsdrömsförklarad både en å tre gånger - å som de me glädje hade valt om det var upp till dem, men valet är ju främst mitt å jag kan inte tänka mig in i att det skulle vara på nåt annat sätt.
Det födde en del tankar kan man säga.. Om andra traditioner och kulturer, å om hur det hade varit om jag hade levt så. Nu har jag förvisso hittat en man som mina föräldrar fullkomligt älskar - han har blivit svärmorsdrömsförklarad både en å tre gånger - å som de me glädje hade valt om det var upp till dem, men valet är ju främst mitt å jag kan inte tänka mig in i att det skulle vara på nåt annat sätt.
Som en vändning.
Imorgon är det vintersolståndet, å för en stund vet jag inget ord med en vackrare innebörd, då det betyder att vi vänder ljuset mot det bättre. Inte för att mörkret släpper sitt grepp än på ett tag, men det går åtminstone åt rätt håll. Utan min nykärhet hade troligen denna hösten slukat mig med allt sitt mörka - det tar så lätt sönder människor som ens tenderar att vara det minsta bräckliga, å tro mig när jag säger att jag har mina stunder av bräcklighet - och jag hade blivit någon jag inte vill vara, bara för att stå ut.
Det är något som får mig att tänka på Karin Boye, å hennes dikt om knoppar som brister, fast det är långt till våren, å fast jag inte alls kan känna nåt ont med den. Men nog kan jag ändå relatera till rädslan att släppa sin trygga värld, även om det är för nåt mycket varmare.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Ni vet, ibland behövs det en vår inom för att kunna släppa det mörka, å då spelar det ingen roll vilken årstid det är.
Det är något som får mig att tänka på Karin Boye, å hennes dikt om knoppar som brister, fast det är långt till våren, å fast jag inte alls kan känna nåt ont med den. Men nog kan jag ändå relatera till rädslan att släppa sin trygga värld, även om det är för nåt mycket varmare.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Ni vet, ibland behövs det en vår inom för att kunna släppa det mörka, å då spelar det ingen roll vilken årstid det är.
Som en räknelista.
1 är barnet som sover sött i rummet jämte
2 är dagarna som måste gå innan mannen kommer hit igen
3 är dagarna som är kvar till vi börjar vårt julfirande
4 är månaderna som gått sedan mitt liv aldrig mer skulle bli sig likt igen
5 är det minsta antalet tankar som snurrar konstant i mitt huvud
6 är skumtomtarna som ligger i min mage fast jag hade lovat dem - men mest mig - att inte bli ätna
7 är paketen som fortfarande väntar på att bli inslagna
8 är armarna jag inte har
9 är timmarna som stundar innan jag är tillbaka på kontoret
10 är de vackraste rosorna i vasen på bordet
Som alldeles snart.
När man tänker på det är det faktiskt inte klokt att det är mellandagar redan om en vecka, vilket betyder att julen har varit, fast det mest var en helg med extra mycket ljus å släkt å paket å granar å mat som gör att man nästan rullar fram.
Men när man tänker på det är det faktiskt helt klokt att jag om bara två veckor samlar fräknar på min lilla näsa i solen å sippar drinkar å går längs strandkanten där vågorna sköljer över mina fötter å är alldeles sådär lycklig.
Men när man tänker på det är det faktiskt helt klokt att jag om bara två veckor samlar fräknar på min lilla näsa i solen å sippar drinkar å går längs strandkanten där vågorna sköljer över mina fötter å är alldeles sådär lycklig.
Som saknad på en krok i hallen.
Att älska honom är att gömma ansiktet i kavajen som hänger i hallen å andas in hans doft varje gång jag går förbi den, i ett försök att lindra - men som istället bara förstärker - längtan när han inte är nära.
Som vanligt, nu för tiden.
Det bjöds trerätters igår, i hemmet på Söder där det de senaste fyra månaderna har lagats mer mat än vad det gjorts totalt på de tidigare två-tre åren. Om man känner mig behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut att det inte var jag som lagade maten. Men jag hjälpte till att handla - de där storhandlingarna på Citygross gör mig alldeles yr, och vi lovade återigen varandra att det måste vara det mest Svenssoniga vi nånsin gör - och jag svarade nästan alla rätt på frågor om ingredienser som eventuellt kunde finnas hemma. Ett av de rätta svaren var ja, på frågan om nejlikor som tydligen skulle användas i den grekiska grytan.
Efter att ha erbjudit min hjälp med middagen tre gånger, samt mot slutet påpekat att han hade glömt lägga i de där nejlikorna satte jag mig på en stol å julpysslade istället. Eller, jag använde nejlikorna till att göra mönster på en apelsin, vilket såhär dagarna innan jul är nåt av det härligaste pysslet som finns.
Vad kan man säga, alla är bäst på nåt.
Efter att ha erbjudit min hjälp med middagen tre gånger, samt mot slutet påpekat att han hade glömt lägga i de där nejlikorna satte jag mig på en stol å julpysslade istället. Eller, jag använde nejlikorna till att göra mönster på en apelsin, vilket såhär dagarna innan jul är nåt av det härligaste pysslet som finns.
Vad kan man säga, alla är bäst på nåt.
Som en snabbstädning.
Det är mycket som fan nu. För alla. Å dessutom ska man vara glad å julhärlig å hinna med sina medmänniskor å.. ja, ni vet.. Det är mycket helt enkelt.
Därför kan följande tips vara det bästa på mycket länge:
1. Skapa en ny mapp på datorn.
2. Ge mappen namnet "Stöket i lägenheten/huset."
3. Gå och ta ett glas vin
4. Högerklicka för att ta bort mappen.
5. Datorn kommer då att fråga:
”Vill du ta bort Stöket i lägenheten/huset permanent?"
6. Klicka på JA - knappen.
7. Lägg fötterna på bordet, drick ditt vin och bara NJUT!
Jag funderar oxå på att skapa mapparna:
- idioter i världen
- ekonomiska oroligheter
- överfödig kroppsvikt
Man behöver lixom inte göra städningen svårare än vad det behöver vara.
Därför kan följande tips vara det bästa på mycket länge:
1. Skapa en ny mapp på datorn.
2. Ge mappen namnet "Stöket i lägenheten/huset."
3. Gå och ta ett glas vin
4. Högerklicka för att ta bort mappen.
5. Datorn kommer då att fråga:
”Vill du ta bort Stöket i lägenheten/huset permanent?"
6. Klicka på JA - knappen.
7. Lägg fötterna på bordet, drick ditt vin och bara NJUT!
Jag funderar oxå på att skapa mapparna:
- idioter i världen
- ekonomiska oroligheter
- överfödig kroppsvikt
Man behöver lixom inte göra städningen svårare än vad det behöver vara.
Som världen då. Och nu.
På vägen från havet in till stora stan, där vid älven med fästningen vid sin kant ligger den lilla staden som var mitt hem i några år. Där levde jag som om världen runtomkring inte fanns, och som om världen inom aldrig kunde bli större än så.
Kanske var det känslan av vad som blev, kanske var det känslan av så mycket mer, men där å då formades jag i min självständighet och mitt behövande, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det lilla livet igen. De åren var väldigt betydelsefulla för mig, jag förstår det nu, och det blev extra tydligt där jag satt i bilen å blickade ut över alltinget med tårarna rinnande nedför mina kinder och mannens kärleksfulla hand i min medan jag pekade ut platser å skrattade fram minnen allteftersom de kom till mig.
"tusen dagar har redan passerat
vi har ett revir att bevaka
tusen avtryck i den grå trottoaren
tusen omvägar hem
det är visst nån som är tillbaka..."
Jag vill tro att allt som händer har en mening, att jag har levt mitt liv för det som händer i nuet, precis som jag också lever nu för det som kommer sen. Val man gör, å såna som görs åt en, formar och skapar vägar framåt. Ibland är vägarna svåra, men ibland så självklara att man plötsligt fattar vart man alltid varit på väg, även om man behövde tid för att orientera sig.
Som ett kollektivt julkort.
Jag kommer för övrigt inte skicka några julkort i år.. heller...
Men ni som gör det till mig ska veta att jag uppskattar det, även då det får mig att känna mig som en lite sämre människa just för stunden.
Så istället, från mig - till er alla:
Jag önskar att ni hinner få lite vila, trots att de där "gratis semesterdagarna" i princip brinner inne i år. Jag önskar att ni får en ljus jul, trots att det hittills inte kommit överdrivet många flingor av det där vita kalla. Jag önskar att ni får umgås med vänner och familj som ni håller kär, och att ni genom dem kan samla all den kraft som behövs. Jag önskar att ni mitt i allt kan stanna upp och njuta av allt ni faktiskt har i era liv.
Jag önskar er helt enkelt kärlek, lycka och värme. Med andra ord:
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
På riktigt.
Men ni som gör det till mig ska veta att jag uppskattar det, även då det får mig att känna mig som en lite sämre människa just för stunden.
Så istället, från mig - till er alla:
Jag önskar att ni hinner få lite vila, trots att de där "gratis semesterdagarna" i princip brinner inne i år. Jag önskar att ni får en ljus jul, trots att det hittills inte kommit överdrivet många flingor av det där vita kalla. Jag önskar att ni får umgås med vänner och familj som ni håller kär, och att ni genom dem kan samla all den kraft som behövs. Jag önskar att ni mitt i allt kan stanna upp och njuta av allt ni faktiskt har i era liv.
Jag önskar er helt enkelt kärlek, lycka och värme. Med andra ord:
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
På riktigt.
Som en julgodisgris.
Det blev lite julgodisbakande med dottern till slut. Tre olika av de enklaste sorterna jag kunde hitta, eftersom jag varken är en såndär bullmamma som har ett överflöd med ingredienser hemma om "man får feeling" eller tiden och energin att nånsin få den där feelingen. Men i ett tappert försök drog vi igång julmusik, körde bara till affären en gång för att komplettera med nåt jag hade missat att köpa, å smälte choklad i alla smaker som om vårt liv hängde på det.
Då var det bara allt annat julstök kvar då...
Då var det bara allt annat julstök kvar då...
Som en lucia.
Tissel och tassel, långa vita linnen, kransar eller glitter och röda band. Samma sak under i princip hela min skoltid, ibland med krona i håret, ibland med ljus i handen.
"I mörka natten i midvintertid, men se då nalkas lucia
Hon kommer den goda med ljuset hit
hon kommer med hälsning om julefrid
hon kommer med ljus i sin krona..."
I det gamla reservsjukhuset som hade blivit skola - där den stod är det nu bara en äng, jag var där för ett tag sen och mindes det som var då, men det är en annan historia - med dess tråkiga koridorer som såg likadana ut vart man än gick, fylldes aulan med elever i väntan på oss. Inskridande med levande ljus å gåshud på armarna sjöng vi om ljusets bud i rena stämmor och höga toner.
"Välkommen du goda med ljuset hit
välkommen med hälsning om julefrid
välkommen med ljus i din krona..."
För mig är lucia fullkomligt magiskt, med en stämningsfull känsla som är svår att uppbringa på nåt annat sätt.
Jag har väldigt många luciaminnen, alltifrån lekis till att vara skolans lucia i 6an, till Lions lucia med besök i hela kommunen, till gymnasiet och min sista gång i det långa vita linnet. Varje år är det samma känsla, varje år vill jag också vara en av dem som sjungande skrider fram med doften av stearin. Varje år saknar jag det.
I år saknar jag dessutom ljuset mer än vanligt, i en stad som bara är grå. Faktum är att l i t e snö nu vore på sin plats tillåme i min värld.
"I mörka natten i midvintertid, men se då nalkas lucia
Hon kommer den goda med ljuset hit
hon kommer med hälsning om julefrid
hon kommer med ljus i sin krona..."
I det gamla reservsjukhuset som hade blivit skola - där den stod är det nu bara en äng, jag var där för ett tag sen och mindes det som var då, men det är en annan historia - med dess tråkiga koridorer som såg likadana ut vart man än gick, fylldes aulan med elever i väntan på oss. Inskridande med levande ljus å gåshud på armarna sjöng vi om ljusets bud i rena stämmor och höga toner.
"Välkommen du goda med ljuset hit
välkommen med hälsning om julefrid
välkommen med ljus i din krona..."
För mig är lucia fullkomligt magiskt, med en stämningsfull känsla som är svår att uppbringa på nåt annat sätt.
Jag har väldigt många luciaminnen, alltifrån lekis till att vara skolans lucia i 6an, till Lions lucia med besök i hela kommunen, till gymnasiet och min sista gång i det långa vita linnet. Varje år är det samma känsla, varje år vill jag också vara en av dem som sjungande skrider fram med doften av stearin. Varje år saknar jag det.
I år saknar jag dessutom ljuset mer än vanligt, i en stad som bara är grå. Faktum är att l i t e snö nu vore på sin plats tillåme i min värld.
Som ett tappert försök.
Ni vet när man inser att man vaknat för sent för att hinna det man hade tänkt på morgonen - i mitt fall att tvätta håret - å därmed får nöja sig med en snabbvariant som på nåt sätt ska kompensera lite. Där har ni anledningen till att jag kämpade upp mitt hår i världens minsta lilla tofs i nacken idag.
God måndag eller?
God måndag eller?
Som en söndagsstörning.
Det är en liten gnagande störande känsla som lixom sitter därinne. Å det är inte så att de där tulpanerna i vasen på bordet har slokat ens lite, eller att jag inte har haft en utomordentlig helg med dottern, systrar å fina vänner. Det är inte ens den där bikinijakten som fullkomligt barkade åt helvete - tydligen finns inte bikinis att uppbringa i svenska affärer i december eftersom det inte är säsong, dvs det är svinkallt här hemma å man har glömt att det faktiskt finns de som åker iväg för att få värme, å skulle man hitta en stackars kvarglömd nånstans så kan man ge sig fan på att passformen (alt storleken) är fel eller att det helt enkelt inte är lönt att klä av sig halvnaken i en provrum me speglar på alla sidor när man redan känner sig sådär lagom blekfet å vet att julen gör saken ännu värre - eller julklapparna som inte blev färdighandlade idag fast det var den enda lediga dagen att hinna det på.
Det är bara att den här söndagen är riktigt jäkla ofärdig när jag inte får ha mannen i min närhet. Dessutom är glöggen slut å jag fryser om tårna.
Som karma.
Ibland slår det mig hur himla perfekt mannen är för mig, å jag lixom överfalls av så intensiva känslor att hjärtat måste slå trippelslag för att hinna med. Det är svårt att förstå hur det bara kunnat gå några månader, när han är en av dem som känner mig bäst i världen. Han är min kompass när jag känner mig lite vilse, mitt ankare när jag riskerar att flyga upp i det blå, å min trygga hamn när det stormar. Han är min värme i kylan å min fläktande vind när allt annat står stilla. Det låter kanske fånigt, men jag kan inte beskriva det på nåt bättre sätt än så, å ändå är orden för små för de stora känslorna.
Det finns en ömsesidig respekt och beundran, och en tankekommunikation som aldrig kan förklaras. När han är nära är jag hemma, oavsett vart i världen jag råkar befinna mig just då. Om jag hade vetat vad den där sommardagen på en båt skulle leda till hade jag aldrig brytt mig om något annat, men samtidigt är det livet som varit som tog mig till just den dagen när han erbjöd skydd från de salta vindarna på däck. Allt som nånsin händer har en mening, även om man kanske aldrig får veta vad. Jag vet bara att det är nu jag får tillbaka.
Som trött å klar.
Lång å sådär julintensiv vecka, bra å rolig sändning, mysig kväll me dottern. Trött å klar me andra ord.
Mannen är i Lusekofteland å äter julbord som om hans liv hängde på det, dottern somnade innan Idolfinalen tog paus, å jag känner mig i det närmaste som Bellman där jag sitter å dricker vin utan poäng.
Om jag ser fram emot en sovmorgon? Jag är förvånad att jag fortfarande är vaken, kan man säga.
Då ska ni ändå veta att dottern tyckte att det var märkligt att hennes lärare tydligen brukar somna i soffan på fredagar, eftersom "det är ovanligt att mammor gör det". Ni ska oxå veta att det är hennes pappa som är jämförelsen.
Enough said. Tack å godnatt världen.
Som trots allt.
Det droppar vatten på fönsterrutorna, som om vädret inte riktigt kan bestämma sig. Nyss skrapade jag rutorna och halkade runt på isiga gator. Kanske har vintern lika mycket som alla andra att göra, jag vet av erfarenhet att det är svårt att vara överallt samtidigt.
Själv skulle jag vara lite effektiv och snabbfärga håret på egen hand, bara för att precis efteråt inse att jag hade tagit fel färg - tur i oturen blev det inte så konstigt, mest ingen skillnad alls - och jag påmindes återigen om varför man ska låta proffs sköta vissa saker.
Så här sitter jag nu, med min oförändrade centimeterutväxt, regnet på fönsterrutorna och en ljuvlig bukett tulpaner på bordet. Här sitter jag, å saknar mannen som jag inte kommer få träffa förrän nästa helg, men som varje dag, trots femtiofem mils avstånd, ger mig tusen anledningar att le. Det kan inget svårbestämt väder i världen ändra på.
Som en doft av vårlängtan.
Nåt av det ljuvligaste som finns skulle kunna vara tulpaner i vas. Lite som en bukett lycka, kan man säga.
Som en ängel. Eller åtminstone en Angelica.
Idag har jag namnsdag och med risk för att plötsligt bli nån slags utbildnigsforum vill jag bara vara säker på att ni får rätt info. Angelica kommer från latinets den änglalika och betyder precis just det.
Om mina föräldrar hade den vetskapen när de döpte mig, och då hoppades att namnet skulle göra människan, eller om det bara var en slump vet jag inte, men jag väljer att tro att de lyckades oavsett. Den änglalika, lik-en-ängel, är ju ett ganska vitt begrepp egentligen, jag menar det finns ju varianter både med och utan gloria. Ljuvliga änglar, fallna änglar, svarta änglar, änglar med rosiga kinder å änglar med glorian på sned.
Man kan väl säga att det finns vissa tillfällen jag är mer änglalik än andra, och vissa tillfällen jag vill vara mer änglalik än vad jag förmodligen nånsin kommer framstå som. Som när jag sover tillexempel, då jag gärna vill tro att jag är alldeles bedårande där jag ligger med ett långt hår svallande över kudden och sådär osminkat vacker å ljudlös som man bara kan vara på film. Verkligheten är snarare att det där håret mest är ett rufs runt hela huvudet, att jag har dregel i mungipan och att jag faktiskt låter mer än ingenting. Hur jag vet det?
Mannen: Du är så vacker när du sover. Som en prinsessa.
Jag: Vaddå, brukar du ligga och titta på mig när jag sover?
Mannen: Jag vaknade, å då var jag bara tvungen att titta lite på dig. Bara lite alltså, inte en kvart eller så.
Jag: (misstänksamt) Hmm.. varför vaknade du då? Väckte jag dig? Snarkade jag?!
Mannen: Nejdå.. Inte snarkade.. Du, hmm.. snusade lite bara.. Precis jämte mitt öra.
Jag: Du måste ju väcka mig, eller åtminstone putta mig till sidoläge, när jag snarkar!
Mannen: Men du snarkade inte. Du snusade... Å du är vacker även då!
Jag: Ok, tack då.. (mumlande, efter en titt i spegeln) Jag antar att det inte är Törnrosa som är referensen..
Den enda rimliga förklaringen till ovanstående konversation, som jag ser det, är att det är mörkt mitt i natten, och därför misstänker jag att mannen har ungefär samma änglalika bild av mig när jag sover som jag själv har.
Om mina föräldrar hade den vetskapen när de döpte mig, och då hoppades att namnet skulle göra människan, eller om det bara var en slump vet jag inte, men jag väljer att tro att de lyckades oavsett. Den änglalika, lik-en-ängel, är ju ett ganska vitt begrepp egentligen, jag menar det finns ju varianter både med och utan gloria. Ljuvliga änglar, fallna änglar, svarta änglar, änglar med rosiga kinder å änglar med glorian på sned.
Man kan väl säga att det finns vissa tillfällen jag är mer änglalik än andra, och vissa tillfällen jag vill vara mer änglalik än vad jag förmodligen nånsin kommer framstå som. Som när jag sover tillexempel, då jag gärna vill tro att jag är alldeles bedårande där jag ligger med ett långt hår svallande över kudden och sådär osminkat vacker å ljudlös som man bara kan vara på film. Verkligheten är snarare att det där håret mest är ett rufs runt hela huvudet, att jag har dregel i mungipan och att jag faktiskt låter mer än ingenting. Hur jag vet det?
Mannen: Du är så vacker när du sover. Som en prinsessa.
Jag: Vaddå, brukar du ligga och titta på mig när jag sover?
Mannen: Jag vaknade, å då var jag bara tvungen att titta lite på dig. Bara lite alltså, inte en kvart eller så.
Jag: (misstänksamt) Hmm.. varför vaknade du då? Väckte jag dig? Snarkade jag?!
Mannen: Nejdå.. Inte snarkade.. Du, hmm.. snusade lite bara.. Precis jämte mitt öra.
Jag: Du måste ju väcka mig, eller åtminstone putta mig till sidoläge, när jag snarkar!
Mannen: Men du snarkade inte. Du snusade... Å du är vacker även då!
Jag: Ok, tack då.. (mumlande, efter en titt i spegeln) Jag antar att det inte är Törnrosa som är referensen..
Den enda rimliga förklaringen till ovanstående konversation, som jag ser det, är att det är mörkt mitt i natten, och därför misstänker jag att mannen har ungefär samma änglalika bild av mig när jag sover som jag själv har.
Angelica, per definition, helt enkelt.
Som ett helgon.
Eftersom jag har sydländska gener - som jag för övrigt är väldigt stolt över, trots att det oxå medför intensivt temperament och överdrivet håriga armar - har jag oxå fått ta del av olika osvenska traditioner i livet. En av dem är Sankt Nikolaus dag, som firas just den 6e december.
Sankt Nikolaus är ett skyddshelgon som först och främst är känd som de goda gåvornas givare, en räddare och beskyddare för mer eller mindre de flesta som på nåt sätt behövde skydd.
När jag var liten var Sankt Nikolaus en blandning av tranan (godis i strumpan) och tomten (den klassiska gamla rödklädda gubben), som kom några veckor innan jul och lämnade godis i en sko som vi hade ställt ut kvällen innan. Det vill säga om vi hade varit snälla, vilket vi såklart alltid hade.
Jag antar att jag fick historien berättad för mig många gånger, även om det viktigaste för oss som barn var huruvida han kom med godis eller inte, och jag tänker att det är olika hur man lever med sin tro och sina traditioner.
Det borde vara något som jag för vidare till dottern, som en del av det arv hon fått, men nånstans på vägen försvann det. Nånstans blev det bara ytterligare en grej att hålla reda på.
I vilket fall har jag fullt upp att hinna med den stundande julen, å allt vad det medför med planering och paket, och med en familj lika stor å utspridd som min är det snarare något som kunde behöva ett helt eget skyddshelgon för det är ett under i sig varje år vi får ihop det.
Sankt Nikolaus är ett skyddshelgon som först och främst är känd som de goda gåvornas givare, en räddare och beskyddare för mer eller mindre de flesta som på nåt sätt behövde skydd.
När jag var liten var Sankt Nikolaus en blandning av tranan (godis i strumpan) och tomten (den klassiska gamla rödklädda gubben), som kom några veckor innan jul och lämnade godis i en sko som vi hade ställt ut kvällen innan. Det vill säga om vi hade varit snälla, vilket vi såklart alltid hade.
Jag antar att jag fick historien berättad för mig många gånger, även om det viktigaste för oss som barn var huruvida han kom med godis eller inte, och jag tänker att det är olika hur man lever med sin tro och sina traditioner.
Det borde vara något som jag för vidare till dottern, som en del av det arv hon fått, men nånstans på vägen försvann det. Nånstans blev det bara ytterligare en grej att hålla reda på.
I vilket fall har jag fullt upp att hinna med den stundande julen, å allt vad det medför med planering och paket, och med en familj lika stor å utspridd som min är det snarare något som kunde behöva ett helt eget skyddshelgon för det är ett under i sig varje år vi får ihop det.
Som baken, kan man säga då.
Det är mycket i livet som delas, på gott å ont, och vissa saker förenar medan andra har en förmåga att ta isär. Delad glädje är som bekant dubbel glädje, så långt är alla med. Delade åsikter kan mycket väl vara intressant, även om det alltid är roligast att i slutänden vara den som har rätt. Så, hur är det då med delad vårdnad till ett barn som för övrigt inte själv bestämt att ha det så, undrar du?
Man skulle kunna säga att det ibland tenderar att vara där de delade åsikterna kommer in i bilden, att det ibland kan jämföras lite extra mycket med baken, och att baken i sammanhanget dessutom kan beskrivas med synonymer för att oxå sammanfatta det hela.
Så skulle man kunna säga.
Man skulle kunna säga att det ibland tenderar att vara där de delade åsikterna kommer in i bilden, att det ibland kan jämföras lite extra mycket med baken, och att baken i sammanhanget dessutom kan beskrivas med synonymer för att oxå sammanfatta det hela.
Så skulle man kunna säga.
Som en vintermåndag.
Och sen kom snön. Efter en helg på bästkusten som trots sidledsregn och starka vindar var fullkomligt ljuvlig. Vi hann med svärföräldrar, kompisar, hotellmys, en viktig hockeymatch - åtminstone i min mening, eftersom det var mitt lag som piskade skiten ur sina motståndare, varpå mannen konstaterade att han fortfarande älskar mig, fast det just då var lite svårare - å framförallt varandra, innan vi slutligen landade hemma i Rondellstaden igen. Vi landade verkligen, i ordets rätta bemärkelse, och mannens "välkommen hem" hade aldrig varit sannare än så.
Så jag gick till jobbet i morse, med mössa å röd näsa, medan de stora vita flingorna föll till marken och bildade starten på en vinterdröm för de som väntat. Trots att jag inte är en av dem som längtat efter vintern, trots att snöflingor fastnade på mina ögonfransar, å trots att jag hellre hade legat kvar i den varma sängen några timmar till kunde jag inte låta bli att le där jag gick.
Jag är en av dem som väntat. Gamla kärlekar får ursäkta, men den känslan som bor i mig nu har jag faktiskt aldrig upplevt tidigare på samma sätt. Kanske har det mest med mig själv att göra, kanske känner jag mig själv så väl att det ens är möjligt för nån annan att göra detsamma, men det är lite som att allt annat bleknar i jämförelse å nästan är för stort för att förstå.
Jag förundras och överväldigas, samtidigt som att inget nånsin varit mer självklart än såhär. Det är trots allt stormarna som slutligen för oss i hamn.
Så jag gick till jobbet i morse, med mössa å röd näsa, medan de stora vita flingorna föll till marken och bildade starten på en vinterdröm för de som väntat. Trots att jag inte är en av dem som längtat efter vintern, trots att snöflingor fastnade på mina ögonfransar, å trots att jag hellre hade legat kvar i den varma sängen några timmar till kunde jag inte låta bli att le där jag gick.
Jag är en av dem som väntat. Gamla kärlekar får ursäkta, men den känslan som bor i mig nu har jag faktiskt aldrig upplevt tidigare på samma sätt. Kanske har det mest med mig själv att göra, kanske känner jag mig själv så väl att det ens är möjligt för nån annan att göra detsamma, men det är lite som att allt annat bleknar i jämförelse å nästan är för stort för att förstå.
Jag förundras och överväldigas, samtidigt som att inget nånsin varit mer självklart än såhär. Det är trots allt stormarna som slutligen för oss i hamn.
