Som en önskan.
Jag har möjligen sett alldeles för många filmer me töntlyckliga slut - som egentligen är en början på vad som så småningom blir en vardag, men den får man ju aldrig se för då rullar eftertexterna - men jag vet vad jag vill ha, å vad jag inte vill ha. Och nånstans måste det ju börja.
En dejt. En regelrätt dejt, som inte bara är en tveksam fika på stan utan hela paketet med sweep-me-off-my-feet-känsla, pirr i magen å kyss på slutet, en sån vill jag ha. Till att börja med.
Jag är modern å tuff å jämställd för det mesta, å jag kan gärna ta notan om det skulle handla om det, men en lite sådär gammeldags romantisk dejt är väl inte omöjligt ändå eller?
När man sitter å pratar å skrattar å kommer på att man ju har väldigt mycket gemensamt ändå, å ganska snart förstår att livet som man känner det nog faktiskt vore lite bättre om den himla fantastiska människan mittemot vore en större del i det, å innan man vet ordet av så kan man inte ens se hur det skulle fungera alls utan.
En sån dejt. Inga konstigheter va?
Ok. Kanske jag har lite höga krav - och den sista delen, känslan att inte kunna fungera utan, behöver inte nödvändigtvis inträffa på just den dejten - men det skulle kunna hända. Jag tänker att det i rättvisans namn borde hända mig.
Call me crazy - men är det inte just det kärlek är...?
En dejt. En regelrätt dejt, som inte bara är en tveksam fika på stan utan hela paketet med sweep-me-off-my-feet-känsla, pirr i magen å kyss på slutet, en sån vill jag ha. Till att börja med.
Jag är modern å tuff å jämställd för det mesta, å jag kan gärna ta notan om det skulle handla om det, men en lite sådär gammeldags romantisk dejt är väl inte omöjligt ändå eller?
När man sitter å pratar å skrattar å kommer på att man ju har väldigt mycket gemensamt ändå, å ganska snart förstår att livet som man känner det nog faktiskt vore lite bättre om den himla fantastiska människan mittemot vore en större del i det, å innan man vet ordet av så kan man inte ens se hur det skulle fungera alls utan.
En sån dejt. Inga konstigheter va?
Ok. Kanske jag har lite höga krav - och den sista delen, känslan att inte kunna fungera utan, behöver inte nödvändigtvis inträffa på just den dejten - men det skulle kunna hända. Jag tänker att det i rättvisans namn borde hända mig.
Call me crazy - men är det inte just det kärlek är...?
Som utelängt.
Jag är inte alls avis på lediga människor idag. Inte ett dugg.
Har ni det bra i solskenet..?
Har ni det bra i solskenet..?
Som tisdagstypiskt.
Idag ska bli en sommardag av rang säger de. Fantastiska siffror på termometern å klarblå himmel - som gjort för att åka omkring i en bil utan tak alltså.
Men jag ska sitta i ett konferensrum me regionskollegorna, gå igenom siffror å lära mig ett nytt system som hjälper mig i mitt jobb. Hela dagen. Man kan hålla sig för skratt. Eller helt enkelt konstatera att det är tisdagens sätt att jävlas lite.
Men det ska ju bli fint väder hela helgen, å jag är nästan bara ledig i flera dagar. Kanske åker jag nånstans, kanske blir jag kvar i Rondellstaden, det bästa är att jag faktiskt kan göra precis som jag vill.
Igår började jag å Hanna - som bor i Sthlm å inte är i min närhet särskilt ofta - spåna lite på samma sätt om när vi skulle kunna ses, för plötsligt blev det lite akut längt efter en roadtrip till en kust me massa skratt å prat å vin. Som om vi måste ta igen en massa förlorad tid eller så.
Jag har nån slags konstig känsla i mig, som att jag behöver sjunga Winnerbäckvemodiga sånger å sakna nåt fast jag inte vet vad. Den kom igår kväll å stannade lite kvar över natten. Inte sådär att den tar överhand, men den stör mig. Jag kompromissar me en gladare sång, som för att skratta tisdagen lite i ansiktet.
"vi är lördagens änglar som virvlar i stan
vi är dom som du hatar en söndag på dan
vi är dom som kan skratta åt allt som är svart
vi är dom som har hjärtan av ädel titan
vi är änglar med blickarna högt i det blå
vi är dom som förlorar men jublar ändå
vi är dom som kan skratta åt allt med varann
vi är dom som kan gråta när ingen ser på
vi har solen i ögonen
och spilld mjölk överallt
det stinker av gammalt groll
men vi har skuggorna bakom oss trots allt"
God morgon världen.
Men jag ska sitta i ett konferensrum me regionskollegorna, gå igenom siffror å lära mig ett nytt system som hjälper mig i mitt jobb. Hela dagen. Man kan hålla sig för skratt. Eller helt enkelt konstatera att det är tisdagens sätt att jävlas lite.
Men det ska ju bli fint väder hela helgen, å jag är nästan bara ledig i flera dagar. Kanske åker jag nånstans, kanske blir jag kvar i Rondellstaden, det bästa är att jag faktiskt kan göra precis som jag vill.
Igår började jag å Hanna - som bor i Sthlm å inte är i min närhet särskilt ofta - spåna lite på samma sätt om när vi skulle kunna ses, för plötsligt blev det lite akut längt efter en roadtrip till en kust me massa skratt å prat å vin. Som om vi måste ta igen en massa förlorad tid eller så.
Jag har nån slags konstig känsla i mig, som att jag behöver sjunga Winnerbäckvemodiga sånger å sakna nåt fast jag inte vet vad. Den kom igår kväll å stannade lite kvar över natten. Inte sådär att den tar överhand, men den stör mig. Jag kompromissar me en gladare sång, som för att skratta tisdagen lite i ansiktet.
"vi är lördagens änglar som virvlar i stan
vi är dom som du hatar en söndag på dan
vi är dom som kan skratta åt allt som är svart
vi är dom som har hjärtan av ädel titan
vi är änglar med blickarna högt i det blå
vi är dom som förlorar men jublar ändå
vi är dom som kan skratta åt allt med varann
vi är dom som kan gråta när ingen ser på
vi har solen i ögonen
och spilld mjölk överallt
det stinker av gammalt groll
men vi har skuggorna bakom oss trots allt"
God morgon världen.
Som att säga ingenting. Just nu.
Man kan säga att jag har den där känslan av att vilja säga/skriva något, men inte ha ett endaste något kvar att uttrycka. Eller tid att uttrycka den på. Framförallt har jag fortfarande ingen fungerande dator hemma, vilket stökar till det extra. Men om det vill sig väl så har jag åtminstone det sistnämnda redan imorn å då är vi ett steg närmare långa funderingar om hur andra tänker som jag ibland, å om hur jag älskar solen, å om hur man ibland kan va så ful för att nästa dag äga världen.
Men nu ska jag sätta mig i min solvänliga bil, älska livet å hämta dottern. Sen ska vi göra det vi gör bäst: shoppa å äta glass.
För att vi kan.
Men nu ska jag sätta mig i min solvänliga bil, älska livet å hämta dottern. Sen ska vi göra det vi gör bäst: shoppa å äta glass.
För att vi kan.
Som för tio år sen.
För tio år sen låg jag på ett sjukhusrum och andades intensivt i en lustgasmask å hatade mannen - som fyllde år samma dag - jämte mig lite för att han hade gjort mig sån å för att han försökte få mig att släppa masken fast den var det bästa som fanns i min värld just då. Det var en förlossning från helvetet å när barnmorskan - som va en kompis mamma å oxå råkade ha samma födelsedag - kom in å kvittrade att det ju va en rolig present, hade jag nog kunnat slå ihjäl dem allihop om jag inte hade haft så fullt upp me det onda.
Nu blev det ju bra ändå. Alla överlevde å den lilla ungen me massa mörkt hår va såklart det sötaste jag nånsin sett.
I morse väckte jag 10åringen med frukostbricka och toner av Ja må hon leva. Med delad vårdnad är det inte alltid att hon är hos mig på födelsedagsmorgonen, å sist det hände var jag nog sambo, för det slog mig hur himla sorgligt ensam min sång lät. Men vi åt frukost i sängen, hon öppnade paket, å för en gång skull behövde vi inte stressa på morgonen.
Det är ju sådär, att man aldrig riktigt vet hur livet kommer bli, å jag lovar att för tio år sedan trodde jag inte att det skulle se ut som idag. Men faktum är att det nog blev bättre ändå.
Nu blev det ju bra ändå. Alla överlevde å den lilla ungen me massa mörkt hår va såklart det sötaste jag nånsin sett.
I morse väckte jag 10åringen med frukostbricka och toner av Ja må hon leva. Med delad vårdnad är det inte alltid att hon är hos mig på födelsedagsmorgonen, å sist det hände var jag nog sambo, för det slog mig hur himla sorgligt ensam min sång lät. Men vi åt frukost i sängen, hon öppnade paket, å för en gång skull behövde vi inte stressa på morgonen.
Det är ju sådär, att man aldrig riktigt vet hur livet kommer bli, å jag lovar att för tio år sedan trodde jag inte att det skulle se ut som idag. Men faktum är att det nog blev bättre ändå.
Som att ha en 10-åring.
Tänk att det är tio år sen den här vackra varelsen behagade lämna min mage å bli en alldeles egen liten människa.
Å tänk att jag bara har blivit fem år äldre på samma tid...
Å tänk att jag bara har blivit fem år äldre på samma tid...
Som att behöva hela livet.
Jag behöver göra om. Något - i brist på annat är Något förmodligen hemmet, eftersom jobbet är tillräckligt stökigt men ändå trivsamt å singelgrejen uppenbarligen för svår att ändra på själv - måste göras om.
Jag skulle behöva en gammal vit byrå- en som är sådär lite shabbychict sliten, några liter färg till hallen, å en massa tid. Jag skulle behöva strosa i butiker i timmar för att suga åt mig inspiration å jag skulle behöva hitta alla de perfekta sakerna som inte är Ikea å som inte kräver nån slags förklaring alls.
Jag behöver också romantiska små gränder och stränder som aldrig verkar ta slut, jag behöver hav som sköljer mina fötter och luft under vingarna, jag behöver festfyllda sommarnätter med rosé i glaset å enkla stunder med mjukglass som rinner över solvarma händer.
Det är inte så att jag vill byta bort mina höga klackskor och svarta kavajer mot söta ballerinaskor och ljuva klänningar me spets - det är inte jag - men det betyder inte heller att jag inte vill ha blommor i håret å dansa barfota genom sommarnätter.
Jag behöver helt enkelt de flesta motsatser som livet kan erbjuda, för att nöja sig me hälften vore väl onödigt ändå.
Jag skulle behöva en gammal vit byrå- en som är sådär lite shabbychict sliten, några liter färg till hallen, å en massa tid. Jag skulle behöva strosa i butiker i timmar för att suga åt mig inspiration å jag skulle behöva hitta alla de perfekta sakerna som inte är Ikea å som inte kräver nån slags förklaring alls.
Jag behöver också romantiska små gränder och stränder som aldrig verkar ta slut, jag behöver hav som sköljer mina fötter och luft under vingarna, jag behöver festfyllda sommarnätter med rosé i glaset å enkla stunder med mjukglass som rinner över solvarma händer.
Det är inte så att jag vill byta bort mina höga klackskor och svarta kavajer mot söta ballerinaskor och ljuva klänningar me spets - det är inte jag - men det betyder inte heller att jag inte vill ha blommor i håret å dansa barfota genom sommarnätter.
Jag behöver helt enkelt de flesta motsatser som livet kan erbjuda, för att nöja sig me hälften vore väl onödigt ändå.
Som en framtidsglimt.
Jag åkte tåg i torsdags, från kusten tillbaka till Rondellstaden, genom skogar och små bortglömda samhällen där tågen för längesen slutat stanna. Mina tankar var, som vanligt när jag reser i ensamhet, lika många som träden utanför tågfönstret och eftersom tröttheten tog överhand lät jag dem virvla runt utan större engagemang.
Där i snurret flög så en tanke snabbt förbi, en tanke som fick mig att komma ihåg det där pirret man får i magen när man är kär. Plötsligt och helt utan förvarning kom jag ihåg det, och jag blev så förvånad att jag glömde tanken som fick mig att känna så. Jag hade alltså något efterlängtat i min hand, men tappade det innan jag fattat vad det var.
Fast det kanske var lika bra, vad vet jag. Det kanske inte skulle kommas ihåg riktigt än egentligen, jag känner mig förvånandsvärt lugn i den tron. När tiden är rätt så kommer den tillbaka och om inte så var den nog aldrig verklig ändå.
Come what may.
Lundell sjunger i en vacker sång om att inte vilja komma till slutet av boken, att ses några sidor längre fram när det är så självklart att knacka på dörrn. Det är kolsvart hår och gröna ögon som porträtteras och om jag inte hade varit så rädd för det sorgliga kunde jag tänkt mig att vara den som dansar genom natten å skrattar så det hörs hela vägen.
Där i snurret flög så en tanke snabbt förbi, en tanke som fick mig att komma ihåg det där pirret man får i magen när man är kär. Plötsligt och helt utan förvarning kom jag ihåg det, och jag blev så förvånad att jag glömde tanken som fick mig att känna så. Jag hade alltså något efterlängtat i min hand, men tappade det innan jag fattat vad det var.
Fast det kanske var lika bra, vad vet jag. Det kanske inte skulle kommas ihåg riktigt än egentligen, jag känner mig förvånandsvärt lugn i den tron. När tiden är rätt så kommer den tillbaka och om inte så var den nog aldrig verklig ändå.
Come what may.
Lundell sjunger i en vacker sång om att inte vilja komma till slutet av boken, att ses några sidor längre fram när det är så självklart att knacka på dörrn. Det är kolsvart hår och gröna ögon som porträtteras och om jag inte hade varit så rädd för det sorgliga kunde jag tänkt mig att vara den som dansar genom natten å skrattar så det hörs hela vägen.
God morgon?
Klockan på ringning en lördagsmorgon är väl ingen dröm, men är man fotbollsmamma så är man. Om en stund är det alltså jag som står å hoppar inlevelsefullt jämte en fotbollsplan utanför stan.
Vad du än gör idag, å hur än det verkliga vädret blir, så hoppas jag att det blir en lördag me solsken för dig!
God morgon vänner!
Vad du än gör idag, å hur än det verkliga vädret blir, så hoppas jag att det blir en lördag me solsken för dig!
God morgon vänner!
...
Som finbesök i Goldstudion.
Om en liten stund är de här fantastiska tjejerna hos mig i studion:
VI hörs da!
VI hörs da!
Som att veckan tar ut sin rätt.
Jag vaknade med en osexig smak av rödvin i munnen i morse, efter vad som kändes som en kvarts sömn men faktiskt var betydligt längre, och försökte peppa mig själv till att släpa mig från sängen till duschen. Sista dagen innan helg och sovmorgon, kämpa! Lyckligtvis kom jag inte på förrän senare att jag tyvärr inte får sovmorgon imorn heller, eftersom dottern ska spela fotbollsmatch redan på förmiddagen, annars hade jag eventuellt stannat kvar under täcket.
Nåja, de där rosa ögonen börjar kännas bekanta i spegeln nu, så det är bara att köra på. Smink och kaffe är min räddning och mitt mesta umgänge.
Tyvärr innebär allt det hektiska att mitt bästa umgänge har fått stå åt sidan. Kalmartrippen gjorde att det sedvanliga onsdagshänget me fina P gick i stöpet å på nåt sätt vänder sånt lite upp å ner på det mesta.
Kollegan konstaterade skrattande - när jag svor över sushirullen på lunchtallriken framför mig förut - att jag har haft bättre dagar. Han har rätt. Man kan väl helt enkelt säga att jag inte direkt kommer att få nåt pris för att vara dagens solstråle eller så. Passade på att varna eftermiddagens sändningskollegor oxå - my way or the highway idag, ge fan i att jävlas. Såna varningar bör tas på allvar.
Men jag vet att jag kommer bli lite piggare å gladare ändå sen, när sändningen drar igång å de tre underbara tjejerna som kallar sig Cookies n Beans kommer å kör en livespelning för oss.
Då måste man bara älska sitt jobb, och le åt det faktum att det trots allt är fredag.
Som tröttmaögon
Jag är sådär trött som man blir av på tok för lite sömn å på tok förmycket vin och happennings samlat under några dagar. Sen jag vaknade i morse, efter fyra timmars sömn, har jag hoppats att någon skulle komma å berätta att man numera är helrätt om man har rosa ögon. Charmigt och representativt. Helt enkelt det nya svarta.
Om det händer, kom ihåg vem som var först!
Om det händer, kom ihåg vem som var först!
Som ord och visor.
Det finns en glädje i att sjunga, å en ännu större i att sjunga med någon. I måndags kväll spenderade jag flera timmar i ett kök där jag drack vin och sjöng med en man som satt med gitarr i famnen och spelade bättre än han själv vill erkänna. Vi blandade fåniga sånger som fick oss att skratta me de där som ger små vällustrysningar på armarna å jag hade kunnat stanna i det tillståndet för alltid.
Det är lixom nåt magiskt i det där me att kunna känna och ta åt sig texter som någon annan en gång har skrivit å förmodligen känt ända in i hjärtat just då.
Alldeles snart ska jag på en lite annorlunda after work, en sån som bjuder mer än vin. Nästan som hos Plura. Eller som min måndag.
Det är lixom nåt magiskt i det där me att kunna känna och ta åt sig texter som någon annan en gång har skrivit å förmodligen känt ända in i hjärtat just då.
Alldeles snart ska jag på en lite annorlunda after work, en sån som bjuder mer än vin. Nästan som hos Plura. Eller som min måndag.
Som talangfull.
De hade nån slags talanguppvisning i samband med familjefesten igår. Jag hade lyckats komma ihåg fika - även om den bestod av en köpt variant som klart och tydligt visade hur lite bullmamma jag är - och vi hade flyttat inomhus så jag lämnade filten i bilen.
Man kan väl efter det där konstatera att vissa föds me takt och ton - andra inte. Och jag vet att de är barn, vet att det är en fantastisk bedrift av många att ens ställa sig på den där scenen, vet att applåderna bör va lika stora efter varje nummer, men det är svårt tycker jag.
Dottern? Hon sjöng rent å fint. Jag tror det va uppfattningen även om man inte hade föräldrainställda öron.
Man kan väl efter det där konstatera att vissa föds me takt och ton - andra inte. Och jag vet att de är barn, vet att det är en fantastisk bedrift av många att ens ställa sig på den där scenen, vet att applåderna bör va lika stora efter varje nummer, men det är svårt tycker jag.
Dottern? Hon sjöng rent å fint. Jag tror det va uppfattningen även om man inte hade föräldrainställda öron.
Som att vara mitt i det intensiva.
Då och då kan man också önska att det där askmolnet kom och la sig över hela pusslet, så att inget kunde göras å att tiden fick en chans att hinna ikapp. När det är såhär vansinnigt mycket på både jobbet å privat att man måste tvätta kläder mitt i nätterna, använda all biltid till att prata i telefon - fast jag vet att det är livsfarligt, om inte annat för att jag glömmer bort vart jag är på väg - handla födelsedagspresenter på vägen till möten eftersom luncherna när man annars skulle gjort det är just möten, planera kalas medan man kisspausar å kombinera jobb med vindrickande kallat AW för att ens ha nåt som kallas socialt liv, DÅ kan man önska sig ett askmoln.
Men faktum är att jag presterar bäst såhär, när jag måste. Min högklackade vana trogen är jag redan på tå.
Och jag är inte ensam om att ha det såhär hektiskt, jag vet. Varje år är det samma visa med födelsedagar, studenter, konfirmationer, bröllop och allt som hör därtill, avslutningar för något å uppstart för annat. Det ska dessutom hinnas grilla me vänner, sippa vin på uteserveringar, å allmänt leva sådär som man gör när man bor i ett land då utomhusvistelse i längre stunder är förpassat till några få månader per år.
Igår lyckades jag, förutom att jobba mina åtta timmar, hinna med ett frisörbesök, en familjefest med dotterns klass - inklusive fika och den tid det tar att köra sex mil - och tre maskiner tvätt. Sen packade jag väskan för ett dygn i Kalmar som börjar om en stund; jobbmöten å allsvensk fotboll är ingredienser i den.
En helt vanlig dag i min vanliga vecka i mitt vanliga liv.
Jag hör Malena Ernman-parodin eka i mitt huvud: Inget konstigt aaaalls...
God morgon Onsdag.
Men faktum är att jag presterar bäst såhär, när jag måste. Min högklackade vana trogen är jag redan på tå.
Och jag är inte ensam om att ha det såhär hektiskt, jag vet. Varje år är det samma visa med födelsedagar, studenter, konfirmationer, bröllop och allt som hör därtill, avslutningar för något å uppstart för annat. Det ska dessutom hinnas grilla me vänner, sippa vin på uteserveringar, å allmänt leva sådär som man gör när man bor i ett land då utomhusvistelse i längre stunder är förpassat till några få månader per år.
Igår lyckades jag, förutom att jobba mina åtta timmar, hinna med ett frisörbesök, en familjefest med dotterns klass - inklusive fika och den tid det tar att köra sex mil - och tre maskiner tvätt. Sen packade jag väskan för ett dygn i Kalmar som börjar om en stund; jobbmöten å allsvensk fotboll är ingredienser i den.
En helt vanlig dag i min vanliga vecka i mitt vanliga liv.
Jag hör Malena Ernman-parodin eka i mitt huvud: Inget konstigt aaaalls...
God morgon Onsdag.
Som att komma ihåg det dåliga minnet.
Människor har olika bra minne på olika områden. En del minns namn, andra minns ansikten, vissa minns i princip ingenting - hur mycket de än försöker, å trots att de är utan diagnostiserad sjukdom.
Jag har bra minne på många områden; födelsedagar, telefonnummer, namnet på katten som den där snygga killen hade när han va liten, eller hur jag måste gå för att hitta tillbaka dit jag kom ifrån.
Men ibland minns jag inget alls, vilket ofta inträffar i perioder då jag har extra mycket att göra. Å så tänker jag att det inte är så konstigt, för nån gång måste det ju ta stopp i det där utrymmet i hjärnan där alla minnen lagras. Information som inte används på länge kan plötsligt försvinna, fast man en gång kunde precis allt det där, som för att göra plats för annat viktigt.
Visst finns det en massa vetenskapliga svar på hur saker lagras, och varför, men ibland blir jag faktiskt inte klok på hur hjärnan sorterar vad som är viktigt och inte.
Jag har bra minne på många områden; födelsedagar, telefonnummer, namnet på katten som den där snygga killen hade när han va liten, eller hur jag måste gå för att hitta tillbaka dit jag kom ifrån.
Men ibland minns jag inget alls, vilket ofta inträffar i perioder då jag har extra mycket att göra. Å så tänker jag att det inte är så konstigt, för nån gång måste det ju ta stopp i det där utrymmet i hjärnan där alla minnen lagras. Information som inte används på länge kan plötsligt försvinna, fast man en gång kunde precis allt det där, som för att göra plats för annat viktigt.
Visst finns det en massa vetenskapliga svar på hur saker lagras, och varför, men ibland blir jag faktiskt inte klok på hur hjärnan sorterar vad som är viktigt och inte.
Som landet i tårna.
När jag var liten cyklade jag med mamma å lillebror längs den slingrande grusvägen som kantades av åkrar, ängar, skog å bäckar till en plats där liljekonvaljerna bredde ut sig. Vi plockade stora buketter som vi tog hem å satte i vas, vilket gjorde doften av vår så levande som den kunde bil.
Samma väg cyklade, och red jag - min häst älskade att dundra i galopp längs de där vägarna - fler gånger än jag kan räkna under väldigt många år.
Jag bodde alltså på landet, där det inte var mer komplicerat än så, där stora buketter av liljekonvaljer var självklara på bordet, där kojor byggdes i skogar å träd, å vi kunde vara barn på riktigt.
Härrom dagen fick jag ett mms av mamma, en bukett ljuvliga liljekonvaljer på bilden, å jag saknade lite de där cykelturerna på landet. Inte så att jag vill bo där igen, min rastlösa själ klarar inte så mycket skog under en längre tid, men att cykla längs slingrande grusvägar å plocka stora buketter av ljuvlighet - den känslan finns kvar i tårna.
Som att älska Göteborg.
Förresten:
I rest my case.
I rest my case.
Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Det gick faktiskt lättare än förväntat att lämna Göteborg igår. Inte sådär så att jag jublande såg staden försvinna i backspegeln, men åtminstone utan den vanliga ångestklumpen i magen - den som gör att jag bara vill gråta å sjunga Winnerbäcksånger om att nånting är kallt å nåt annat är dött.
Faktum är att jag istället sjöng country, skojade me lillebror som satt jämte mig å kände att helgen var superhärlig men inte omöjlig att släppa till handlingarna.
Så går en dag i våra liv och kommer aldrig åter.
Missförstå mig rätt - jag älskar fortfarande Göteborg. Älskar. Om jag kunde sätta en kanyl i armen å lixom knarka själva staden så skulle jag göra det, men den är inte längre mitt enda rus. Dessutom regnade det igår - samtidigt som Rondellstaden bjöd på strålande solsken - och jag fick bekräftat att Svenssonsöndagar i IKEA-land ser likadana ut överallt.
Om ansiktet fortfarande är stelt i en skeptisk min efter att ha läst raden om min countrysång - lillebror hade en exakt likadan innan han hörde själva sången - kan jag berätta att det finns få saker som är så bra på att sudda sura miner som svängig country. Sitter man sen i en ny å väldigt solvänlig bil gör det såklart inte saken sämre.
Faktum är att jag istället sjöng country, skojade me lillebror som satt jämte mig å kände att helgen var superhärlig men inte omöjlig att släppa till handlingarna.
Så går en dag i våra liv och kommer aldrig åter.
Missförstå mig rätt - jag älskar fortfarande Göteborg. Älskar. Om jag kunde sätta en kanyl i armen å lixom knarka själva staden så skulle jag göra det, men den är inte längre mitt enda rus. Dessutom regnade det igår - samtidigt som Rondellstaden bjöd på strålande solsken - och jag fick bekräftat att Svenssonsöndagar i IKEA-land ser likadana ut överallt.
Om ansiktet fortfarande är stelt i en skeptisk min efter att ha läst raden om min countrysång - lillebror hade en exakt likadan innan han hörde själva sången - kan jag berätta att det finns få saker som är så bra på att sudda sura miner som svängig country. Sitter man sen i en ny å väldigt solvänlig bil gör det såklart inte saken sämre.
Som att lämna.
Ju bättre helgen har varit, desto större är klumpen i mitt bröst när jag lämnar, det är sen gammalt å gäller oavsett vad jag åker ifrån. Eller vem.
Nu åker jag snart från staden som jag fortfarande kallar ett av mina hemma. Staden som gör mig varm av lycka, full av längtan å hög av hela blandningen av havsluft och spårvagnsgnissel.
När jag för längesen - mer än halva mitt liv har gått sen dess - flyttade till Göteborg svor jag att jag aldrig skulle flytta därifrån.
Fast nu åker jag hem. Från ett hemma. Som att en del av mig ändå blev kvar, och förmodligen aldrig flyttar någon annanstans.
Nu åker jag snart från staden som jag fortfarande kallar ett av mina hemma. Staden som gör mig varm av lycka, full av längtan å hög av hela blandningen av havsluft och spårvagnsgnissel.
När jag för längesen - mer än halva mitt liv har gått sen dess - flyttade till Göteborg svor jag att jag aldrig skulle flytta därifrån.
Fast nu åker jag hem. Från ett hemma. Som att en del av mig ändå blev kvar, och förmodligen aldrig flyttar någon annanstans.
Som i ett virvlande.
Göteborg. Livet. Mannen som kysser fräknar i mina drömmar och en känsla som kanske förträngs.
Det är i ett saligt rus jag virvlar vidare. Kanske blir det en omväg, kanske hittar jag hem till slut.
Det är i ett saligt rus jag virvlar vidare. Kanske blir det en omväg, kanske hittar jag hem till slut.
Som kär.
Jag vaknade på tok för tidigt i morse, av den okänslige tidningsutdelarens klampande i trappan. Klarvaken låg jag där, å tänkte att om jag åtminstone hade haft den jävla tidningen kunde jag läst den, nu när jag ändå skulle va vaken. Men jag vaknade alltså av att grannen skulle få något att läsa. Var-så-jävla-god.
Nåja, jag vaknade iallafall till en strålande fredag, en dag som innehåller så mycket härligheter att jag måste nypa mig i armen för att förstå att det händer.
Solen skiner från klarblå himmel, och är det något man bara inte kan tröttna på så är det just det. I samband med fredag är det dessutom en oslagbar kombination.
Som om det då inte vore nog står helgväskan packad å klar hemma, tånaglarna är målade röda, och lillebror har laddat me skumpa å vin i väntan på mig. Idag är det alltså jag som åker till Västkusten för att andas havsluft å njuta av livet. Det blir ett virrevarr av människor från förr å nu, och en utgångspunkt i att ta allt som det kommer för det kan inte bli annat än bra oavsett hur man gör.
Kanske dansar jag redan ikväll till Veronica Maggios sköna stämma på Liseberg, å kanske skapar jag mer funderingar för mig själv än var jag redan har - även om jag inte vet det, eller ens bryr mig, just då - när jag låter någon smälta mig för en stund.
Jag är nästan lite kär. I solen, fredagen, livet, å allt annat som ger mig den här bra känslan i magen, den som säger att det är min tur nu.
Dålig inspelning, men en jävligt bra sång. Dessutom har jag äntligen lärt mig att klippa in sånahära youtubevisningar, istället för en tråkig länktext. Men kör den på spotify vettja, där finns en toppenversion me Plura!
Ha en alldeles fantastisk helg nu fina ni! Det tänker jag ha. Å jag tänker komma hem med lite mer salt i blodet än när jag åkte. Möjligen oxå lite mer Rosé.
Nåja, jag vaknade iallafall till en strålande fredag, en dag som innehåller så mycket härligheter att jag måste nypa mig i armen för att förstå att det händer.
Solen skiner från klarblå himmel, och är det något man bara inte kan tröttna på så är det just det. I samband med fredag är det dessutom en oslagbar kombination.
Som om det då inte vore nog står helgväskan packad å klar hemma, tånaglarna är målade röda, och lillebror har laddat me skumpa å vin i väntan på mig. Idag är det alltså jag som åker till Västkusten för att andas havsluft å njuta av livet. Det blir ett virrevarr av människor från förr å nu, och en utgångspunkt i att ta allt som det kommer för det kan inte bli annat än bra oavsett hur man gör.
Kanske dansar jag redan ikväll till Veronica Maggios sköna stämma på Liseberg, å kanske skapar jag mer funderingar för mig själv än var jag redan har - även om jag inte vet det, eller ens bryr mig, just då - när jag låter någon smälta mig för en stund.
Jag är nästan lite kär. I solen, fredagen, livet, å allt annat som ger mig den här bra känslan i magen, den som säger att det är min tur nu.
Dålig inspelning, men en jävligt bra sång. Dessutom har jag äntligen lärt mig att klippa in sånahära youtubevisningar, istället för en tråkig länktext. Men kör den på spotify vettja, där finns en toppenversion me Plura!
Ha en alldeles fantastisk helg nu fina ni! Det tänker jag ha. Å jag tänker komma hem med lite mer salt i blodet än när jag åkte. Möjligen oxå lite mer Rosé.
!
Som en golfare.
Jag spenderar större delen av dagen på golfbanan. Jag vet, det är märkligt.
Den lite mer logiska förklaringen är att vi har företagsgolf, å att jag är där för att representera, ta hand om, va glad å köra golfbil. Typ.
Hoppas dock att vädret bestämmer sig för att ljusna upp lite, eftersom det lämpar sig bättre me sol när man drar omkring i flera timmar på en golfbana. Särskilt om man inte är en riktig golfare, utan faktiskt bryr sig mer om look än sving eller putt.
I morse stod jag förresten å tittade in i min golfgarderob - den som är riktigt imponernade me tanke på att jag inte är golfare - och funderade på om jag skulle proffsdressa mig, å bara se sådär bra ut så att de andra skulle va glada att jag inte va me å spelade utan gav dem chansen att vinna.
Sen kom jag på att minst hälften av deltagarna vet att jag inte kan spela ändå.
Jeans å kilklack ftw.
Den lite mer logiska förklaringen är att vi har företagsgolf, å att jag är där för att representera, ta hand om, va glad å köra golfbil. Typ.
Hoppas dock att vädret bestämmer sig för att ljusna upp lite, eftersom det lämpar sig bättre me sol när man drar omkring i flera timmar på en golfbana. Särskilt om man inte är en riktig golfare, utan faktiskt bryr sig mer om look än sving eller putt.
I morse stod jag förresten å tittade in i min golfgarderob - den som är riktigt imponernade me tanke på att jag inte är golfare - och funderade på om jag skulle proffsdressa mig, å bara se sådär bra ut så att de andra skulle va glada att jag inte va me å spelade utan gav dem chansen att vinna.
Sen kom jag på att minst hälften av deltagarna vet att jag inte kan spela ändå.
Jeans å kilklack ftw.
Som livet.
Ibland kan man behöva bli påmind, å ibland kan man behöva en förklaring, men oftast händer nog saker som förändrar allt, utan att man ens vet att de faktiskt händer.
Det kan vara stora, jobbiga saker - som sjukdomar som upptäcks å inte lämnar nåt åt någon att göra - eller små, till synes obetydliga saker - som att man tog en annan väg hem å kanske inte missade nånting alls. Oavsett vad, tänker jag att det där Ödet måste ha ett himla spännande jobb.
Jag har dock inte riktigt bestämt mig än; om huruvida jag själv bestämmer mitt eget öde, eller om det för länge sen är bestämt åt mig. Kanske är det lite av båda. Mina medvetna val är ju bara mina, fast allt såntdär som jag inte valt - men som händer ändå - måste ju finnas en anledning till. Eller?
Jag vill tro det. Att allt som händer har en mening, även om jag stundtals tycker att de suger å många gånger kanske aldrig ens begriper varför.
Jag vill tro, för alternativet - att det bara är upp till mig å att ett litet steg på fel håll kan göra skillnaden på allt - är lite för stort å omtumlande att greppa.
Idag är det i vilket fall en av de där ljuvliga onsdagarna, inte långt kvar till helgen å en början till solskenets återkomst. Oavsett ödets val å väg i framtiden, så gör denna onsdagen sitt bästa att leverera en liten del av livet då det är som bäst.
Det kan vara stora, jobbiga saker - som sjukdomar som upptäcks å inte lämnar nåt åt någon att göra - eller små, till synes obetydliga saker - som att man tog en annan väg hem å kanske inte missade nånting alls. Oavsett vad, tänker jag att det där Ödet måste ha ett himla spännande jobb.
Jag har dock inte riktigt bestämt mig än; om huruvida jag själv bestämmer mitt eget öde, eller om det för länge sen är bestämt åt mig. Kanske är det lite av båda. Mina medvetna val är ju bara mina, fast allt såntdär som jag inte valt - men som händer ändå - måste ju finnas en anledning till. Eller?
Jag vill tro det. Att allt som händer har en mening, även om jag stundtals tycker att de suger å många gånger kanske aldrig ens begriper varför.
Jag vill tro, för alternativet - att det bara är upp till mig å att ett litet steg på fel håll kan göra skillnaden på allt - är lite för stort å omtumlande att greppa.
Idag är det i vilket fall en av de där ljuvliga onsdagarna, inte långt kvar till helgen å en början till solskenets återkomst. Oavsett ödets val å väg i framtiden, så gör denna onsdagen sitt bästa att leverera en liten del av livet då det är som bäst.
Som onsdagslycklig.
Som världens bästa lillebror.
Man väljer inte sina syskon, eller sin familj alls för den delen, så där kan man bara hoppas på det bästa. Däremot väljer man sina vänner, å nu råkar det vara så fint att en av mina bästa vänner oxå är min lillebror. Jag glömmer aldrig bort det, men ibland tänker jag lite extra på det å då är det lixom som att mitt hjärta nästan gör ont av all kärlek.
Som idag. Idag tänker jag extra på det.
Som idag. Idag tänker jag extra på det.
Som att få en diagnos.
Jag fastnade för ett uttryck idag; "Känslomässig inkontinens". Ha! Jag har det, men har lixom aldrig riktigt kunnat sätta ord på det. Nu kan jag.
Känslomässig inkontinens. En slags diagnos på mitt tillstånd som, trots knipövningar, aldrig är helt under kontroll.
Blir jag ledsen så gråter jag, blir jag väldigt glad så gråter jag också. Dessutom skrattar jag alldeles för högt, särskilt vid tillfällen som gör att skrattet kan kallas skadeglädje, och jag har förmågan att stundtals nästan dö av kärlek.
Jag skulle aldrig bli en bra livepokerspelare, jag kan sällan dölja mitt intresse för någon, å jag hade fått betala mer för min bil om inte min bror skött affären åt mig via telefon eftersom hela mitt jag skrek att jag ville ha den redan tio tusen kronor tidigare.
Me andra ord är jag en känslospruta som är lika svårläst som en öppen pekbok.
Det är alltså nu jag kan säga det alla redan vet. Hej, jag heter Angelica. Jag är känslomässigt inkontinent.
Hej Angelica.
"du har rock’n’roll i dina bröst
du har blues i dina lår
du har visor i ditt hår
och poesi i dina sår..."
Ja du Lasse, å nu har jag tydligen ett samlingsuttryck för allt det där å lite till.
Känslomässig inkontinens. En slags diagnos på mitt tillstånd som, trots knipövningar, aldrig är helt under kontroll.
Blir jag ledsen så gråter jag, blir jag väldigt glad så gråter jag också. Dessutom skrattar jag alldeles för högt, särskilt vid tillfällen som gör att skrattet kan kallas skadeglädje, och jag har förmågan att stundtals nästan dö av kärlek.
Jag skulle aldrig bli en bra livepokerspelare, jag kan sällan dölja mitt intresse för någon, å jag hade fått betala mer för min bil om inte min bror skött affären åt mig via telefon eftersom hela mitt jag skrek att jag ville ha den redan tio tusen kronor tidigare.
Me andra ord är jag en känslospruta som är lika svårläst som en öppen pekbok.
Det är alltså nu jag kan säga det alla redan vet. Hej, jag heter Angelica. Jag är känslomässigt inkontinent.
Hej Angelica.
"du har rock’n’roll i dina bröst
du har blues i dina lår
du har visor i ditt hår
och poesi i dina sår..."
Ja du Lasse, å nu har jag tydligen ett samlingsuttryck för allt det där å lite till.
.
God morgon Tisdag. Jag ska försöka tänka att det faktiskt inte är ditt fel att du har blivit en sånhär dag som ingen egentligen vill ha, eller ens tycker särskilt mycket om.
Jag ska behandla dig som vilken dag som helst - utom en onsdag, för ingen annan kan bli lika bra som en onsdag ändå - å jag ska ge dig chansen att göra nåt stort. Det är upp till dig att visa vad du kan.
Nu kör vi.
Som att ge fina ord.
Jag blir alltid lika glad när någon tar sig tid att skriva fina ord till mig här i bloggen, ord som berättar att det jag gör är bra. Precis som att man blir glad om nån ger en komplimang om arbete, utseende, personlighet eller vad det än må vara.
Jag tycker att man hellre ska slösa än spara på komplimanger. Alltså, inte så att de fullkomligt tappar värde, å inte säga nåt utan grund, men om nån gjort nåt bra så förtjänar de att veta. Eller om nån inte gjort nåt särskilt, men ändå är sådär bra i sig - som människor faktiskt kan vara - så ska de minsann veta det oxå.
"Jag tycker om dig. Du är bra." Det har inte en massa underliggande betydelse som du måste analysera, det betyder bara det jag säger. "Jag tycker om dig. Du är bra."
"Mamma, du är den bästa mamman man kan ha. Verkligen bästa." Mitt hjärta smälter till en liten sjö som skvalpar runt i mitt bröst, och möjligen rinner det ut lite som bildar en pöl i stortån, men varje steg blir ändå lättare att ta.
Det jag gör är bra.
Till er som läser: Jag tycker om er. Jag tycker om er för att ni är intresserade av vad jag har att säga, för att ni ibland kommenterar, å att ni vill följa med mig i min värld.
Även om det på sätt å vis är skitläskigt att inte veta vilka många av er är, om ni känner igen mig på stan, eller om jag berättar mer än jag borde ibland, så är det fantastiskt att ha er där.
Jag tycker om er.
Jag tycker att man hellre ska slösa än spara på komplimanger. Alltså, inte så att de fullkomligt tappar värde, å inte säga nåt utan grund, men om nån gjort nåt bra så förtjänar de att veta. Eller om nån inte gjort nåt särskilt, men ändå är sådär bra i sig - som människor faktiskt kan vara - så ska de minsann veta det oxå.
"Jag tycker om dig. Du är bra." Det har inte en massa underliggande betydelse som du måste analysera, det betyder bara det jag säger. "Jag tycker om dig. Du är bra."
"Mamma, du är den bästa mamman man kan ha. Verkligen bästa." Mitt hjärta smälter till en liten sjö som skvalpar runt i mitt bröst, och möjligen rinner det ut lite som bildar en pöl i stortån, men varje steg blir ändå lättare att ta.
Det jag gör är bra.
Till er som läser: Jag tycker om er. Jag tycker om er för att ni är intresserade av vad jag har att säga, för att ni ibland kommenterar, å att ni vill följa med mig i min värld.
Även om det på sätt å vis är skitläskigt att inte veta vilka många av er är, om ni känner igen mig på stan, eller om jag berättar mer än jag borde ibland, så är det fantastiskt att ha er där.
Jag tycker om er.
Som västkustlängt.
Å när jag tänker på att jag ju ska till Göteborg i helgen blir jag så lycklig att jag nästan glömmer allt annat en liten stund.
"Ta mig till havet å stanna tills natten blir dag..."
"Ta mig till havet å stanna tills natten blir dag..."
Som att ha Rom.
"Vi kommer alltid ha Paris", så heter en trallvänlig sång i den av mina spotifylistor som rullar mest. Jag skulle vilja sjunga "Vi kommer alltid ha Rom", och då mena staden, inte drycken- även om den förvisso inte är att förakta. För min längtan efter Italien är på inga sätt bortglömd, å inte blir den mindre heller.
Det är väl mitt sydländska blod å min obotligt romantiska ådra som håller fast vid denna längtan kan jag tro. Det, och det faktum att jag tycks bli konstant påmind från olika håll.
Kanske blir det först nästa vår som är vår i Rom. Men även om jag längtar så att det nästan värker i bröstet så gör det inget om det dröjer. Ibland måste tiden få hinna ifatt.
Tills dess får jag dricka vin, och Rom i regnet...
Det är väl mitt sydländska blod å min obotligt romantiska ådra som håller fast vid denna längtan kan jag tro. Det, och det faktum att jag tycks bli konstant påmind från olika håll.
Kanske blir det först nästa vår som är vår i Rom. Men även om jag längtar så att det nästan värker i bröstet så gör det inget om det dröjer. Ibland måste tiden få hinna ifatt.
Tills dess får jag dricka vin, och Rom i regnet...
Som snurrig.
Vissa dagar är bara sådär fulla me information å tankar att man lixom inte hinner processa allt på en gång. Idag verkar va en sån dag. Roliga å tråkiga nyheter blandas me varandra i samma veva som jag försöker få nån slags ordning på kalendern å dessutom synka den me andra när födelsedagskalas ska planeras. För att stöka till det hela lite extra sitter jag dessutom bland pappa-sidan av min familj - de som precis kommit hem från solsemester - å känner mig blekare än på länge. Typiskt, jag som va så brun alldeles nyss.
Å så bilen. Eller, rättare sagt bilarna. En som står på västkusten å bara väntar på mig, en annan som står här utanför å bör bli såld. Hur gärna jag än vill kommer ju inte det sistnämnda hända utan att jag gör nåt för att det ska bli så, jag vet det, men faan va tråkigt det är.
Om en stund ska jag återigen stå jämte en stor grässplan, vara fotbollsmamma å hålla mig ifrån att skrika för högt å sympatisparka i luften. Jag blir lätt lite väl engagerad sådär, å frustrationen kan riskera att ta över förnuftet när det blir för mycke hönsgård där på planen (tjejerna är trots allt bara 9-10 år, å ganska nya på fotboll).
Sen har plötsligt en helg gått igen, å jag sitter fundersam å undrar vad som egentligen hände. Allt är så mycke, så fort, så stort å samtidigt precis likadant som innan. Som att jorden snurrar tillräckligt för att jag skulle kunna gå vilse på en åker.
Men missförstå mig rätt ändå. Jag mår riktigt jävla bra.
"Jag behöver ingen lag
och inga jävla föredrag
Du är du och jag är jag
och är det så att din väg
ändå går precis intill
så kan vi bara hjälpas åt
att komma dit vi vill
Jag kan inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag kan bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar"
Å så bilen. Eller, rättare sagt bilarna. En som står på västkusten å bara väntar på mig, en annan som står här utanför å bör bli såld. Hur gärna jag än vill kommer ju inte det sistnämnda hända utan att jag gör nåt för att det ska bli så, jag vet det, men faan va tråkigt det är.
Om en stund ska jag återigen stå jämte en stor grässplan, vara fotbollsmamma å hålla mig ifrån att skrika för högt å sympatisparka i luften. Jag blir lätt lite väl engagerad sådär, å frustrationen kan riskera att ta över förnuftet när det blir för mycke hönsgård där på planen (tjejerna är trots allt bara 9-10 år, å ganska nya på fotboll).
Sen har plötsligt en helg gått igen, å jag sitter fundersam å undrar vad som egentligen hände. Allt är så mycke, så fort, så stort å samtidigt precis likadant som innan. Som att jorden snurrar tillräckligt för att jag skulle kunna gå vilse på en åker.
Men missförstå mig rätt ändå. Jag mår riktigt jävla bra.
"Jag behöver ingen lag
och inga jävla föredrag
Du är du och jag är jag
och är det så att din väg
ändå går precis intill
så kan vi bara hjälpas åt
att komma dit vi vill
Jag kan inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag kan bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar"
Som min bil å jag.
När kvällens regn föll och jag - för första gången sedan solen tog över väderprognoserna - hade fyllt rummet me värmeljus somnade dottern tacksamt i mitt knä efter vad som måste kallas en väldigt produktiv dag.
Jag har putsat lägenhetens alla fönster, städat, tvättat, shoppat skor, druckit kaffe hos exets föräldrar och svurit lite över skiten på tv som kallas sångtävling. Och just det, jag har köpt bil oxå. En svart cabbe som är totalt tvärtemot den familjebil jag har haft de senaste två åren - förvisso skön att köra, men i övrigt tråkig å på inget sätt jag. Nu, äntligen, har jag MIN bil. På riktigt.
Nästa helg åker jag till Västkusten, där både bilen å lillebror väntar, å jag ska virvla genom dagar å nätter tills jag kör hem i ett rus av lycka blandat me vemod. Helgen kommer att innehålla många kära återseenden, och just därför oxå den välbekanta klumpen i bröstet när jag åker därifrån. Det är sen gammalt.
Men som jag längtar ändå!
"Å vad du än gör med mig nu, å vad du än försöker säga nu så får du mig ändå
om du trollar bort mig långt från dig, å lurar hem mig med dina sämsta trix, så får du mig ändå..."
Jag har putsat lägenhetens alla fönster, städat, tvättat, shoppat skor, druckit kaffe hos exets föräldrar och svurit lite över skiten på tv som kallas sångtävling. Och just det, jag har köpt bil oxå. En svart cabbe som är totalt tvärtemot den familjebil jag har haft de senaste två åren - förvisso skön att köra, men i övrigt tråkig å på inget sätt jag. Nu, äntligen, har jag MIN bil. På riktigt.
Nästa helg åker jag till Västkusten, där både bilen å lillebror väntar, å jag ska virvla genom dagar å nätter tills jag kör hem i ett rus av lycka blandat me vemod. Helgen kommer att innehålla många kära återseenden, och just därför oxå den välbekanta klumpen i bröstet när jag åker därifrån. Det är sen gammalt.
Men som jag längtar ändå!
"Å vad du än gör med mig nu, å vad du än försöker säga nu så får du mig ändå
om du trollar bort mig långt från dig, å lurar hem mig med dina sämsta trix, så får du mig ändå..."
Som radiosnack å fredagsfrossa.
Sjukt peppad på radio idag! Vi hörs om en stund hörrni!
Gold 102,4 för dig som är Kronobergare, www.gold24.fm för dig som inte är det (eller är, men inte vill lyssna på vanlig radio)
Ikväll efter sändning blir det fredagsfrossa me dottern å hennes övernattande kompis - som minsann inte tänker snuvas på fredagen å somna redan vid nio som senast, det har gjorts klart för mig. Fine.
Min soffa, flickornas fnitter, å ett glas rosé kommer att göra min fredag komplett.
Gold 102,4 för dig som är Kronobergare, www.gold24.fm för dig som inte är det (eller är, men inte vill lyssna på vanlig radio)
Ikväll efter sändning blir det fredagsfrossa me dottern å hennes övernattande kompis - som minsann inte tänker snuvas på fredagen å somna redan vid nio som senast, det har gjorts klart för mig. Fine.
Min soffa, flickornas fnitter, å ett glas rosé kommer att göra min fredag komplett.
Som lyxigt.
Igår kväll: Vi blev hämtade i vit limousin, drack skumpa på vägen till invigningen å blev avsläppta vid röda mattan. Vissa torsdagar blir helt enkelt lite lyxigare än vad man trodde när man vaknade på morgonen. Å ni känner mig, jag ääälskar lyx! Så fast jag gjorde en rejäl skoblunder när jag stack hemifrån å i all hast tog fel skor (noll glam) blev det en alldeles enastående trevlig kväll när fotograf Daniel Johansson invigde ny studio.
Lyckligtvis blev kvällen inte så sen - min vecka har varit nog så full ändå - men det kändes i ögonen när klockan ringde extra tidigt för att hinna till frukostmöte i morse. Den här tjejen kommer inte va tuffast i stan ikväll när radiomikrofonen stängs av, I tell you.
Men ännu har vi flera timmar fredag kvar, och jag kommer fylla dem alla på ett eller annat sätt. Dessutom fick jag precis ett sms från en kär å väldigt efterlängtad vän - som enligt mitt tycke spenderat på tok för lång tid på andra sidan jordklotet - där han förklarade att han är på väg hem. Nu. Klockan fem i eftermiddag, mitt under min radiosändning, är det alltså jag som tar en paus för att kramas me världens härligaste - å min längsta - hippievän.
Det är en lyx i sig.
Lyckligtvis blev kvällen inte så sen - min vecka har varit nog så full ändå - men det kändes i ögonen när klockan ringde extra tidigt för att hinna till frukostmöte i morse. Den här tjejen kommer inte va tuffast i stan ikväll när radiomikrofonen stängs av, I tell you.
Men ännu har vi flera timmar fredag kvar, och jag kommer fylla dem alla på ett eller annat sätt. Dessutom fick jag precis ett sms från en kär å väldigt efterlängtad vän - som enligt mitt tycke spenderat på tok för lång tid på andra sidan jordklotet - där han förklarade att han är på väg hem. Nu. Klockan fem i eftermiddag, mitt under min radiosändning, är det alltså jag som tar en paus för att kramas me världens härligaste - å min längsta - hippievän.
Det är en lyx i sig.
Som en minglare.
Nu blir det VIP-mingel i fotostudio med bästa tjejerna och - vad jag hoppas och tror - massa andra trevliga människor. Tydligen har torsdagen bivit min nya mingeldag, vilket jag inte har det minsta emot. Vet redan nu att följande tre torsdagar följer samma spår. And I´m lovin it!
Som en doft av syrén.
Det är inte långt kvar innan syrénen står i full blom nu, å jag tänker att jag verkligen är redo för vad som komma skall. I fas me livet. Å mig själv.
Jag är inte ett skit rädd för att säga att jag faktiskt förtjänar allt det fina som händer, för jag har varit nere å vänt där det är mörkt å kallt å inte alls så ljuvligt, å nånstans måste faktiskt allt vända. Det är sen gammalt. Tillslut blir det bra.
Förra årets syréner plockade jag å satte i vas, utan att riktigt kunna njuta mer än så av hela den blomstertid som kom å gick, så nu när jag kan gör jag desto mer. Allt enligt devisen Kan man så ska man.
Helst skulle jag egentligen vilja gräva upp hela syrénhäcken å fullkomligt fylla mitt hem - för så mycket vore det rättvisa - men bortsett från att de nog skulle dö ganska omgående å jag skulle må illa av så koncentrerade dofter så är de finast där de är. Var sak har sin plats, såsom sin tid.
Min tid är nu, alltså ungefär samtidigt som de blommande syrénerna, fast utan planer på att nånsin vissna igen.
"sen du var här har gatorna gått hem
nu är bitarna på plats, nu kan jag se ifrån mitt fönster
samma utsikt som förut fast kanske ändå lite längre
lite högre, lite värre, allting känns tryggare
och ändå mycket större, nu har häggen slagit ut
nu har våren tagit fart lite starkare och mer sen du var här
låt tiden gå
jag är samma nu som då
samma människa ungefär
fast med lite mera lust
sen du var här"
Jag är inte ett skit rädd för att säga att jag faktiskt förtjänar allt det fina som händer, för jag har varit nere å vänt där det är mörkt å kallt å inte alls så ljuvligt, å nånstans måste faktiskt allt vända. Det är sen gammalt. Tillslut blir det bra.
Förra årets syréner plockade jag å satte i vas, utan att riktigt kunna njuta mer än så av hela den blomstertid som kom å gick, så nu när jag kan gör jag desto mer. Allt enligt devisen Kan man så ska man.
Helst skulle jag egentligen vilja gräva upp hela syrénhäcken å fullkomligt fylla mitt hem - för så mycket vore det rättvisa - men bortsett från att de nog skulle dö ganska omgående å jag skulle må illa av så koncentrerade dofter så är de finast där de är. Var sak har sin plats, såsom sin tid.
Min tid är nu, alltså ungefär samtidigt som de blommande syrénerna, fast utan planer på att nånsin vissna igen.
"sen du var här har gatorna gått hem
nu är bitarna på plats, nu kan jag se ifrån mitt fönster
samma utsikt som förut fast kanske ändå lite längre
lite högre, lite värre, allting känns tryggare
och ändå mycket större, nu har häggen slagit ut
nu har våren tagit fart lite starkare och mer sen du var här
låt tiden gå
jag är samma nu som då
samma människa ungefär
fast med lite mera lust
sen du var här"
Som en ljuvlig fortsättning.
Jag cyklade hem genom natten, som doftade sådär magiskt som bara en sommarnatt precis innan regn kan göra, och la sen huvudet på kudden i samma stund som första regndropparna föll. Det borde alltid vara så, me regn på natten å solsken varje dag.
Och man borde alltid gå å lägga sig me samma bra känsla i hela kroppen, som jag gjorde igår, efter en dag omgiven av underbara människor och med ännu mer väntande glädjerus.
God morgon torsdag.
Och man borde alltid gå å lägga sig me samma bra känsla i hela kroppen, som jag gjorde igår, efter en dag omgiven av underbara människor och med ännu mer väntande glädjerus.
God morgon torsdag.
:)
"Jag ger dig inte min morgon å inte min dag, du får nåt som är mycke bättre, du får hela jävla jag..."
Älskade onsdag! Alltså ni vet, bara älskade onsdag.
Sushi å några glas rosé senare är det fortfarande inte det minsta jobbigt att vara jag just nu. Är mest lite som småkär hela tiden. I våren. Å livet. Å nångång däremellan tillåme i mig själv, vilket kan va i brist på annat men inte desto mindre härligt.
Man får ta till vara på stunderna.
Älskade onsdag! Alltså ni vet, bara älskade onsdag.
Sushi å några glas rosé senare är det fortfarande inte det minsta jobbigt att vara jag just nu. Är mest lite som småkär hela tiden. I våren. Å livet. Å nångång däremellan tillåme i mig själv, vilket kan va i brist på annat men inte desto mindre härligt.
Man får ta till vara på stunderna.
Som otålig.
Tydligen måste allt va lite omständigare än vad jag tycker är nödvändigt. Jag fortsätter därmed kolla runt på likadana bilar som den jag vill ha, å är sådär duktig å oimpulsiv som jag egentligen inte vill vara. På riktigt är jag alldeles för otålig för sånt.
Bara för det så kan nog lillebror åka på att kolla lite å eventuellt oxå köpa åt mig. Ha! Det va han som började.
Bara för det så kan nog lillebror åka på att kolla lite å eventuellt oxå köpa åt mig. Ha! Det va han som började.
Nu kör vi.
Jösses vilket tempo denna veckan har! Jösses? Vem fan säger jösses nu för tiden då..?
Anyhow, dagar blandas med kvällar som blir nätter som blir dagar i ett hiskeligt tempo å jag tänker att det kanske var därför tisdagen blev så bra som den blev. Hela veckan i sig lite dagvill lixom.
Men jag klagar absolut inte, det får gärna snurra i bra tempo, för då tvingas jag att va mitt bästa å det tjänar vi alla på, jag lovar. Som fina P sa igår -när jag insåg att det gått lite för många timmar mellan måltiderna - en grinig Angelica vill vi inte ha. Nä hörrni, det vill vi inte.
Jag har varit låtsasvuxen i ett dygn å har fortfarande samma inställning till bilköpet som igår, fått röster både för å emot, men lever trots allt bara en gång. Mamma va en av dem som höll me, å även om jag vet att hon inte har nån större koll på om det är en bra eller dålig affär känns det ändå skönt me en förälders backning. Me andra ord blir det bilbyte å jag låtsas inte om att solen tydligen ska skina lite mindre följande dagar. Det som görs på en onsdag kan trots allt inte bli fel.
Solskenslunch, rosé-AW å det vanliga sushi-vin-osv.-kvällshänget me P. I need nothing more.
Den här onsdagen levererar.
Som historiskt.
Jag provkörde bilen förut. Bilen som är mycket mer jag än den gamla å numera ganska slitna V40 jag kör runt i nu. Bilen som är en liten, tuff cab. Solvänlig alltså.
Jobbigt förresten, att försöka sälja en cabbe till mig när solen lyser å jag älskar livet. Inte! Men trots att jag blev lite kär - vilket i princip innebär att jag inte har nåt val - så ska jag fundera tills imorn. Löjligt vuxet, jag vet, men nån gång ska man väl va sån oxå kan jag tro. (Åtminstone är det lika bra att låtsas vara efter att lillebror sa att jag borde va det).
Idag har varit, å är fortfarande, ungefär lika intensiv som igår, å fast jag faktiskt gillar att ha det så är jag ganska mör redan. Kom förresten på att jag inte druckit kaffe sen förmiddagen, å nu är det för sent eftersom jag i det avseendet är värsta gamla tanten som inte kan sova me koffein i kroppen.
Nåja, det är i vilket fall en bra tisdag. Inte lika bra som gårdagen, å förmodligen inte i närheten av morgondagen, men bra. Vi har våren att tacka för det.
En bra tisdag hände i maj. Skriv det i historieböckerna gott folk.
Jobbigt förresten, att försöka sälja en cabbe till mig när solen lyser å jag älskar livet. Inte! Men trots att jag blev lite kär - vilket i princip innebär att jag inte har nåt val - så ska jag fundera tills imorn. Löjligt vuxet, jag vet, men nån gång ska man väl va sån oxå kan jag tro. (Åtminstone är det lika bra att låtsas vara efter att lillebror sa att jag borde va det).
Idag har varit, å är fortfarande, ungefär lika intensiv som igår, å fast jag faktiskt gillar att ha det så är jag ganska mör redan. Kom förresten på att jag inte druckit kaffe sen förmiddagen, å nu är det för sent eftersom jag i det avseendet är värsta gamla tanten som inte kan sova me koffein i kroppen.
Nåja, det är i vilket fall en bra tisdag. Inte lika bra som gårdagen, å förmodligen inte i närheten av morgondagen, men bra. Vi har våren att tacka för det.
En bra tisdag hände i maj. Skriv det i historieböckerna gott folk.
Btw.
En ost-och-vin-kväll eller en skaldjur-och-vin-kväll (alternativt båda) snart, skulle för övrigt göra det hela i princip komplett.
Och med det hela menar jag livet.
Och med det hela menar jag livet.
Som att tro på tisdagen.
Och det slår mig att om bara tio dagar är det jag som andas västkustluft, kramas me lillebror och - högst troligt - dricker rosé i ett vimmel av härlighet.
Det, och mitt eventuella bilbyte som kanske kan ske redan idag, gör detta till en potentiell undantagstisdag som bekräftar regeln. Jag har prickiga skor me kilklack å solen ler över Rondellstaden som om den aldrig gjort annat.
Våren är, trots pollen, min absolut bästa årstid! Påminn mig, om jag nånsin skulle få för mig att utnämna sommaren till detsamma. För fasen, det är ju nu allt ligger sådär grönt å ljuvligt framför oss - inga löften är för stora å inga drömmar är för omöjliga. (Om man nu inte menar drömmar som innehåller djungeltour i Warsawa å såna knäppa saker förstås)
I vilket fall är jag sjukt peppad på livet, stundtals nästan sådär lite överspeedad, å jag har en fantastiskt skön känsla som säger att allt ordnar sig till slut. Det är det enda jag behöver veta -jag har egentligen ingen aning, men tron är tillräckligt stark- just nu.
Det, och mitt eventuella bilbyte som kanske kan ske redan idag, gör detta till en potentiell undantagstisdag som bekräftar regeln. Jag har prickiga skor me kilklack å solen ler över Rondellstaden som om den aldrig gjort annat.
Våren är, trots pollen, min absolut bästa årstid! Påminn mig, om jag nånsin skulle få för mig att utnämna sommaren till detsamma. För fasen, det är ju nu allt ligger sådär grönt å ljuvligt framför oss - inga löften är för stora å inga drömmar är för omöjliga. (Om man nu inte menar drömmar som innehåller djungeltour i Warsawa å såna knäppa saker förstås)
I vilket fall är jag sjukt peppad på livet, stundtals nästan sådär lite överspeedad, å jag har en fantastiskt skön känsla som säger att allt ordnar sig till slut. Det är det enda jag behöver veta -jag har egentligen ingen aning, men tron är tillräckligt stark- just nu.
Som att jag inte ens hinner fundera ut en rubrik.
Tolv timmars arbete på en solig måndag kräver sina smarta åtgärder. Me andra ord solskenslunch, följt av eftermiddagsmöte på uteservering. Ultimata lösningen kan vi kalla det.
Mötet var för övrigt oxå av den soliga karaktären, med massa mer socialt än affärigt, men ändå med syftet uppfyllt. Såna möten är de bästa skulle jag vilja påstå.
Nu ska jag snart vidare, från kontor till annan möteslokal, å jag kan enkelt konstatera att detta är en av de dagar när tiden går sådär himla fort utan att jag behöver fundera ens en liten stund på hur.
Precis som en måndag ska va alltså.
Mötet var för övrigt oxå av den soliga karaktären, med massa mer socialt än affärigt, men ändå med syftet uppfyllt. Såna möten är de bästa skulle jag vilja påstå.
Nu ska jag snart vidare, från kontor till annan möteslokal, å jag kan enkelt konstatera att detta är en av de dagar när tiden går sådär himla fort utan att jag behöver fundera ens en liten stund på hur.
Precis som en måndag ska va alltså.
Som längt.
Jag var sexton-sjutton år och gick på gymnasiet i Kungälv, massa mil hemifrån, med en tonårings oförnuft å orädsla; studiebidraget räckte aldrig längre än två dagar men allt löste sig alltid på nåt sätt ändå. Jag ville massor men visste inte vad och balettklasserna var aldrig särskilt roliga.
Hanna och jag skolkade - tidvis lite för mycket - å satt istället i evigheter på stans kafé där vi köpte te och tog gratis påtår tills tebladen inte färgade vattnet alls längre. Efter massa timmar av prat - tårar eller skratt beroende på livets innehåll - ramlade vi ut därifrån i ett moln av rök.
Sen slutade Hanna i min klass å såsmåningom försvann vi ur varandras liv, sådär odramatiskt som man ju gör ibland. Vi hittade varandra igen för några år sen, men kontakten är svår att fördjupa mer än via facebook å twitter när man bor långt från varandra å liven är fyllda me så mycket annat ändå.
Idag läste jag iallafall på twitter hur Hanna gjorde chokladbollar, tänkte på skrivsommarläger å kom på vad hon ville bli när hon blev stor. Då, precis just då, tänkte jag hur vi borde prata lite om det där, å om att va singelmammor me seperationsångest, å om att längta så man nästan dör lite ibland efter västkustluft.
Två sekunder senare läser jag i hennes nästa inlägg om hur hon har längt efter vin å skvaller. Me mig! Lite scary, men så jävla härligt att min tanke kom redan innan jag hade läst det. (eftersom twitter inte tillåter mer än 140 tecken per inlägg, å det hade blivit en jävla massa inlägg, skrev jag allt det här i bloggen istället Hanna. Men fatta vilken magi.)
Så nu m å s t e vi ses i Stockholm där Hanna bor nu, senast i sommar, sitta på en filt å dricka vin, prata om allt vi visste då - för ungefär hundra år sen eller så -, å vad vi inte har en aning om idag. Jag tror att vi kan lösa världsproblem tillsammans. Å om inte, så kan vi iallafall få bena fulla av vin å fnittra oss genom natten på Söder.
Hanna och jag skolkade - tidvis lite för mycket - å satt istället i evigheter på stans kafé där vi köpte te och tog gratis påtår tills tebladen inte färgade vattnet alls längre. Efter massa timmar av prat - tårar eller skratt beroende på livets innehåll - ramlade vi ut därifrån i ett moln av rök.
Sen slutade Hanna i min klass å såsmåningom försvann vi ur varandras liv, sådär odramatiskt som man ju gör ibland. Vi hittade varandra igen för några år sen, men kontakten är svår att fördjupa mer än via facebook å twitter när man bor långt från varandra å liven är fyllda me så mycket annat ändå.
Idag läste jag iallafall på twitter hur Hanna gjorde chokladbollar, tänkte på skrivsommarläger å kom på vad hon ville bli när hon blev stor. Då, precis just då, tänkte jag hur vi borde prata lite om det där, å om att va singelmammor me seperationsångest, å om att längta så man nästan dör lite ibland efter västkustluft.
Två sekunder senare läser jag i hennes nästa inlägg om hur hon har längt efter vin å skvaller. Me mig! Lite scary, men så jävla härligt att min tanke kom redan innan jag hade läst det. (eftersom twitter inte tillåter mer än 140 tecken per inlägg, å det hade blivit en jävla massa inlägg, skrev jag allt det här i bloggen istället Hanna. Men fatta vilken magi.)
Så nu m å s t e vi ses i Stockholm där Hanna bor nu, senast i sommar, sitta på en filt å dricka vin, prata om allt vi visste då - för ungefär hundra år sen eller så -, å vad vi inte har en aning om idag. Jag tror att vi kan lösa världsproblem tillsammans. Å om inte, så kan vi iallafall få bena fulla av vin å fnittra oss genom natten på Söder.
Som en liten sten.
När jag va liten fanns en stor sten hemma i vår trädgård. Omgiven av blommor va den en ö där vi lekte, en hel värld där vi kunde gömma oss.
Nu när jag tittar på den är den ingen ö längre, bara en sten mitt i ett land, å inte ens så särskilt stor heller.
Det handlar om perspektiv, vad man har att jämföra me i sin värld.
Ibland kan jag känna att jag vet för mycke - att mina erfarenheter är för stora för rimliga jämförelser - å när man väl vet är det svårt att nöja sig me mindre.
Ibland önskar jag att jag kunde få va liten igen, bara för en stund. Som på den där stenen när man var oåtkomlig för världen runtom å ett sommarlov var en evighet.
Då innan man visste bättre men ändå, precis just då, visste det bästa.
Nu när jag tittar på den är den ingen ö längre, bara en sten mitt i ett land, å inte ens så särskilt stor heller.
Det handlar om perspektiv, vad man har att jämföra me i sin värld.
Ibland kan jag känna att jag vet för mycke - att mina erfarenheter är för stora för rimliga jämförelser - å när man väl vet är det svårt att nöja sig me mindre.
Ibland önskar jag att jag kunde få va liten igen, bara för en stund. Som på den där stenen när man var oåtkomlig för världen runtom å ett sommarlov var en evighet.
Då innan man visste bättre men ändå, precis just då, visste det bästa.
Bakis. Som fan.
Ok, såhär dagen efter så kan jag väl konstatera att den där tequilan inte var kvällens bästa idé. Varken med lime, jordgubbe eller apelsin som citronsubstitut.
Frukosten gick tveksamt ner å det va längesen jag kände mig så ynklig som i morse när jag satt vid kökbordet med klockans tickande som enda sällskap. Me andra ord har jag en bakissöndag värd sitt namn. Nästan så jag hade kunnat tänka mig lite regn bara för att kunna ligga i soffan hela dagen utan att få dåligt samvete mot min älskade sol. Nästan.
Men jag vet, jag vet, kung på natten - kung på dan. Eller nåt sånt.
Frukosten gick tveksamt ner å det va längesen jag kände mig så ynklig som i morse när jag satt vid kökbordet med klockans tickande som enda sällskap. Me andra ord har jag en bakissöndag värd sitt namn. Nästan så jag hade kunnat tänka mig lite regn bara för att kunna ligga i soffan hela dagen utan att få dåligt samvete mot min älskade sol. Nästan.
Men jag vet, jag vet, kung på natten - kung på dan. Eller nåt sånt.
Som en längtan.
"Om min själ var en fågel skulle jag flyga till min ö och bada naken under stjärnorna inatt. Idag vill jag hem, och dansa med dig..."
Jag går över gräset iklädd en halvknäppt, alldeles för stor skjorta och prickiga gummistövlar, med en kaffekopp i handen å lyssnar på fåglarna som sjunger - de är det enda som faktiskt låter alls trots att solen varit uppe sen länge.
Inte så långt därifrån ligger havet spegelblankt å jag kan inte sluta ta extra djupa andetag för att få in så mycket som möjligt av havsluften i lungorna. Som för att lagra till trötta dagar i skogens mitt.
Han - så vacker i slitna jeans å rufsigt hår - kommer ut, gäspar och ger mig ett leende som följs av en lätt kyss på fräknig näsa.
När en hel dag av solrus har gått dricker vi vin på stentrappan innan vi skrattande cyklar grusvägarna ner till byn på gamla cyklar - min är röd - som vi hittade i ladan. Nere i byn dricker vi ännu mer vin, äter skaldjur å skrattar åt förvirrade turister, galna måsar å livet.
Allt är very much Änglagård.
Ni ser det framför er, visst gör ni?
En stor del av det där tillhör en dröm som var sådär verklig att det gjorde lite ont att vakna, en annan del var efterkonstruktionen när jag försökte få tillbaka drömmen men inte lyckades somna om.
Såklart har den en grund. Grund i en längtan efter västkust, efter mannen som kysste mina fräknar å efter precis allt det där som gör hjärtat så lätt att det när som helst skulle kunna flyga ut ur bröstet.
"..dina armar om min midja och en kyss. Idag vill jag hem, och dansa me dig..."
Jag går över gräset iklädd en halvknäppt, alldeles för stor skjorta och prickiga gummistövlar, med en kaffekopp i handen å lyssnar på fåglarna som sjunger - de är det enda som faktiskt låter alls trots att solen varit uppe sen länge.
Inte så långt därifrån ligger havet spegelblankt å jag kan inte sluta ta extra djupa andetag för att få in så mycket som möjligt av havsluften i lungorna. Som för att lagra till trötta dagar i skogens mitt.
Han - så vacker i slitna jeans å rufsigt hår - kommer ut, gäspar och ger mig ett leende som följs av en lätt kyss på fräknig näsa.
När en hel dag av solrus har gått dricker vi vin på stentrappan innan vi skrattande cyklar grusvägarna ner till byn på gamla cyklar - min är röd - som vi hittade i ladan. Nere i byn dricker vi ännu mer vin, äter skaldjur å skrattar åt förvirrade turister, galna måsar å livet.
Allt är very much Änglagård.
Ni ser det framför er, visst gör ni?
En stor del av det där tillhör en dröm som var sådär verklig att det gjorde lite ont att vakna, en annan del var efterkonstruktionen när jag försökte få tillbaka drömmen men inte lyckades somna om.
Såklart har den en grund. Grund i en längtan efter västkust, efter mannen som kysste mina fräknar å efter precis allt det där som gör hjärtat så lätt att det när som helst skulle kunna flyga ut ur bröstet.
"..dina armar om min midja och en kyss. Idag vill jag hem, och dansa me dig..."
Som en drömcocktail.
Jag somnade sent igår, efter kombinationen sent kaffedrickande och Criminal Minds på tv. Två av John Blunds värsta fiender me andra ord.
Avslutade dessutom med att kolla igenom fejjan å uppdatera mig på människors liv innan jag somnade, vilket resulterade i märkliga drömmixar, som förvisso inte är så ovanligt.
I vilket fall tillbringade jag natten i Warsawa, där jag träffade diverse vänner och bekanta, hårdrocksbandet Bullet och lite radiofolk som uppenbarligen skulle börja me tv (däribland jag) vid något produktionshak där det ärligt talat inte verkade va nån ordning alls men ändå väldigt bekymmersfritt.
Drömmen va minst sagt märklig men för all del festlig, å det är lite nedrigt att jag inte hann åka djungeltouren innan jag vaknade då den enligt utsago skulle vara en av världens bästa.
Ni hör ju själva, det är ett under hur jag ens fungerar på dagarna när jag har nätter som denna.
I eftermiddag blir det radiogöra, me ett rockband som faktiskt har koppling till Bullet men ännu mer till mig, å sen blir det AW me min bästaste P.
Om jag hade gift mig me en veckodag så hade det nog blivit onsdagen, men jag tänker inte dölja min förtjusning för fredagen, det kan jag inte. Fast helst gifter jag mig såklart me den här ljuvliga solen som plötsligt - och tacksamt - har blivit den mest trogna i Rondellstaden.
Fredag me sol hörrni, när man väl har börjat är det svårt att sluta.
Avslutade dessutom med att kolla igenom fejjan å uppdatera mig på människors liv innan jag somnade, vilket resulterade i märkliga drömmixar, som förvisso inte är så ovanligt.
I vilket fall tillbringade jag natten i Warsawa, där jag träffade diverse vänner och bekanta, hårdrocksbandet Bullet och lite radiofolk som uppenbarligen skulle börja me tv (däribland jag) vid något produktionshak där det ärligt talat inte verkade va nån ordning alls men ändå väldigt bekymmersfritt.
Drömmen va minst sagt märklig men för all del festlig, å det är lite nedrigt att jag inte hann åka djungeltouren innan jag vaknade då den enligt utsago skulle vara en av världens bästa.
Ni hör ju själva, det är ett under hur jag ens fungerar på dagarna när jag har nätter som denna.
I eftermiddag blir det radiogöra, me ett rockband som faktiskt har koppling till Bullet men ännu mer till mig, å sen blir det AW me min bästaste P.
Om jag hade gift mig me en veckodag så hade det nog blivit onsdagen, men jag tänker inte dölja min förtjusning för fredagen, det kan jag inte. Fast helst gifter jag mig såklart me den här ljuvliga solen som plötsligt - och tacksamt - har blivit den mest trogna i Rondellstaden.
Fredag me sol hörrni, när man väl har börjat är det svårt att sluta.
Som bröllopsgäst 2011.
Det blir att gå på bröllop i år oxå. Två till antalet, vad jag vet hittills.
Jag gillar bröllop, å tur är väl det, me tanke på hur ofrånkomliga de är i min ålder. Nästan alla bygger bo, skaffar barn, gifter sig å lever lyckliga i alla sina dagar. Eller åtminstone några år.
Hade såklart gillat lite mer om det nån gång va mitt eget, så jag kunde go totaly bridezilla å inte prata om annat än bordsdukning, klänning å färgtema i typ ett halvår. Eller längre?
Anyway.
Nyheten för årets bröllop är att jag inte ska sjunga på nåt av dem (återigen; vad jag vet hittills) utan får sitta där i bänkarna som en helt vanlig gäst å snyfta ohämmat över allt det vackra. Ohämmad snyftning - vissa skulle nog kalla det stortjutande - är jag minst lika bra på som sången, men får aldrig riktigt bevisa eftersom sånguppdrag kräver att man stänger av lite känslor då det sällan blir vackrare me hulkningar.
Vad som inte är en nyhet är att jag kommer ha samma klänningspanik som alltid, å inte begripa hur det plötsligt blev augusti å de där kilona som skulle försvunnit istället har välkomnat ytterligare något till sitt glada - jag syftar på skrattgroparna i låren - gäng. Det vet jag redan nu, men tro inte att det förändrar läget. Vissa saker gäller helt enkelt tills döden skiljer oss åt.
Förresten, ni vet de där små programbladen som ligger vid varje plats å innehåller meny å bordsplacering vid bröllopsfesten, lite tokroliga "regler" om att supa den till höger under bordet å sånt, brukar oxå innehålla en presentation av gästerna. I nio fall av tio beskrivs jag som "radiopratande sångfågel som alltid har humöret på topp å aldrig bangar en fest" Typ.
Tänk om man istället skulle beskrivas som "En riktig bitterfitta som önskar att detta va hennes eget bröllop, men nog ändå kan få igång festen eftersom hon är bra på att flörta, se glad ut och dricka vin."
Man hade åtminstone sluppit stela samtalsämnen om vädret.
Jag gillar bröllop, å tur är väl det, me tanke på hur ofrånkomliga de är i min ålder. Nästan alla bygger bo, skaffar barn, gifter sig å lever lyckliga i alla sina dagar. Eller åtminstone några år.
Hade såklart gillat lite mer om det nån gång va mitt eget, så jag kunde go totaly bridezilla å inte prata om annat än bordsdukning, klänning å färgtema i typ ett halvår. Eller längre?
Anyway.
Nyheten för årets bröllop är att jag inte ska sjunga på nåt av dem (återigen; vad jag vet hittills) utan får sitta där i bänkarna som en helt vanlig gäst å snyfta ohämmat över allt det vackra. Ohämmad snyftning - vissa skulle nog kalla det stortjutande - är jag minst lika bra på som sången, men får aldrig riktigt bevisa eftersom sånguppdrag kräver att man stänger av lite känslor då det sällan blir vackrare me hulkningar.
Vad som inte är en nyhet är att jag kommer ha samma klänningspanik som alltid, å inte begripa hur det plötsligt blev augusti å de där kilona som skulle försvunnit istället har välkomnat ytterligare något till sitt glada - jag syftar på skrattgroparna i låren - gäng. Det vet jag redan nu, men tro inte att det förändrar läget. Vissa saker gäller helt enkelt tills döden skiljer oss åt.
Förresten, ni vet de där små programbladen som ligger vid varje plats å innehåller meny å bordsplacering vid bröllopsfesten, lite tokroliga "regler" om att supa den till höger under bordet å sånt, brukar oxå innehålla en presentation av gästerna. I nio fall av tio beskrivs jag som "radiopratande sångfågel som alltid har humöret på topp å aldrig bangar en fest" Typ.
Tänk om man istället skulle beskrivas som "En riktig bitterfitta som önskar att detta va hennes eget bröllop, men nog ändå kan få igång festen eftersom hon är bra på att flörta, se glad ut och dricka vin."
Man hade åtminstone sluppit stela samtalsämnen om vädret.
Som förra vårens svåra.
Såhär skrev jag - i en annan blogg som tillhör ett annat liv - för ett år sen:
"Det slår mig att det va ett tag sen nu som jag kände fullkomlig lycka.
För stunden, visst. Men i grunden.
Sådär ända in i märgen lycklig. Längesen.
Jag kommer inte ihåg när.
Det är sorgligt tycker jag, att närma sig tretti å inte komma ihåg lycka.
Å andra sidan kommer jag knappt ihåg när jag hade ett normalt liv heller.
Jag tror jag behöver göra en efterlysning, kanske nån har sett mitt liv.
Jag vet inte riktigt när det försvann. Eller hur. Men jag vet att det är borta.
Å jag kan ge en bra beskrivning på hur det såg ut. Kanske tillåme lämna hittelön.
Återigen. Sorgligt.
Jag borde va på toppen nu. Trettio å fabulös.
På riktigt."
Och såhär:
"Inser att jag hade blivit en bra flygvärdinna.
Såna har ansvar för massa folk, ser till att alla har det bra.
Flänger hit å dit, sminkar över tröttman, ler på rutin.
Jag är en flygvärdinna. Fast me noll flyg.
Inte ens me lite luft under vingarna."
Sorgligt, eller hur?
Det läskiga är att man inte riktigt märker när man hamnar där, utan plötsligt är det bara en skrämmande verklighet som man inte riktigt vet hur man ska ta sig ur.
Så jag läser ibland, å påminner mig själv.
Jag vill aldrig bli en flygvärdinna igen, jag vill bara flyga.
"Det slår mig att det va ett tag sen nu som jag kände fullkomlig lycka.
För stunden, visst. Men i grunden.
Sådär ända in i märgen lycklig. Längesen.
Jag kommer inte ihåg när.
Det är sorgligt tycker jag, att närma sig tretti å inte komma ihåg lycka.
Å andra sidan kommer jag knappt ihåg när jag hade ett normalt liv heller.
Jag tror jag behöver göra en efterlysning, kanske nån har sett mitt liv.
Jag vet inte riktigt när det försvann. Eller hur. Men jag vet att det är borta.
Å jag kan ge en bra beskrivning på hur det såg ut. Kanske tillåme lämna hittelön.
Återigen. Sorgligt.
Jag borde va på toppen nu. Trettio å fabulös.
På riktigt."
Och såhär:
"Inser att jag hade blivit en bra flygvärdinna.
Såna har ansvar för massa folk, ser till att alla har det bra.
Flänger hit å dit, sminkar över tröttman, ler på rutin.
Jag är en flygvärdinna. Fast me noll flyg.
Inte ens me lite luft under vingarna."
Sorgligt, eller hur?
Det läskiga är att man inte riktigt märker när man hamnar där, utan plötsligt är det bara en skrämmande verklighet som man inte riktigt vet hur man ska ta sig ur.
Så jag läser ibland, å påminner mig själv.
Jag vill aldrig bli en flygvärdinna igen, jag vill bara flyga.
Som att ha det bra.
Jag skulle kunna kopiera förra onsdagens inlägg, för denna ser ut att bli ungefär likadan, vilket är väldigt bra.
I morse kontorsfrulle me grabbarna - tyvärr utan snyggynglingen med de ljuvliga kramarna.
Ikväll sedvanligt onsdagshäng/ sushi-å-tv-mys/ pyamasparty me fina P hemma hos mig - jag älskar hur de väljer just torsdagar att stänga av hennes vatten tidigt på morgonen, som om de kände till våra rutiner.
Fortfarande härjar pollentröttma å godissug i mig, men jag tänker att det ju finns värre saker att leva med ändå.
Ibland slår det mig hur fruktansvärt dåligt jag mådde vid den här tiden förra året, hur långt ifrån idag det var, å hur jag aldrig vill hamna där igen.
Jag grät. Det var vad jag gjorde förra våren. Jag grät. Å sen försökte jag vara jättestark å bra å glad, vilket gjorde att jag bara grät ännu mer eftersom det inte alls va sant.
Så om pollentröttma å godissug är mitt värsta nu kan jag ta det. No big deal.
Förresten blir det vin ikväll. Lite sådär av inga å alla anledningar på samma gång. För att fira onsdag å vardagslycka å att hela mitt liv äntligen är vår igen, med ljusare dagar å kortare nätter.
För att jag har det bra.
I morse kontorsfrulle me grabbarna - tyvärr utan snyggynglingen med de ljuvliga kramarna.
Ikväll sedvanligt onsdagshäng/ sushi-å-tv-mys/ pyamasparty me fina P hemma hos mig - jag älskar hur de väljer just torsdagar att stänga av hennes vatten tidigt på morgonen, som om de kände till våra rutiner.
Fortfarande härjar pollentröttma å godissug i mig, men jag tänker att det ju finns värre saker att leva med ändå.
Ibland slår det mig hur fruktansvärt dåligt jag mådde vid den här tiden förra året, hur långt ifrån idag det var, å hur jag aldrig vill hamna där igen.
Jag grät. Det var vad jag gjorde förra våren. Jag grät. Å sen försökte jag vara jättestark å bra å glad, vilket gjorde att jag bara grät ännu mer eftersom det inte alls va sant.
Så om pollentröttma å godissug är mitt värsta nu kan jag ta det. No big deal.
Förresten blir det vin ikväll. Lite sådär av inga å alla anledningar på samma gång. För att fira onsdag å vardagslycka å att hela mitt liv äntligen är vår igen, med ljusare dagar å kortare nätter.
För att jag har det bra.
Som fräckt.
På väg från vanliga lunchhaket till jobbet var jag tvungen att stanna å ta en bild...
...eftersom jag under en viss tid roat mig med tankar kring denna lilla butik, och främst dess namnval.
De bytte nämligen namn för ett tag sen, och följande frågor gnager i mig.
1. Hur kom de ens fram till det nya namnet?
2. Betoningen på fräcka...?
3. Under ganska lång tid satt det två skyltar - ett med gamla och ett med nya namnet - var det för att vänja folk vid att namnbyte sker, men butiken är densamma?
4. Fanns nån gång Fräna eller Fräsiga med som alternativ?
Jag menar inte att va elak på nåt sätt, men dessa frågor roar mig så vansinnigt att jag många gånger går dubbelvikt av skratt å piper fram mina tankar till kollegorna när jag börjar fundera på hur genomgången där ovanstående punkter behandlades egentligen gick till.
...eftersom jag under en viss tid roat mig med tankar kring denna lilla butik, och främst dess namnval.
De bytte nämligen namn för ett tag sen, och följande frågor gnager i mig.
1. Hur kom de ens fram till det nya namnet?
2. Betoningen på fräcka...?
3. Under ganska lång tid satt det två skyltar - ett med gamla och ett med nya namnet - var det för att vänja folk vid att namnbyte sker, men butiken är densamma?
4. Fanns nån gång Fräna eller Fräsiga med som alternativ?
Jag menar inte att va elak på nåt sätt, men dessa frågor roar mig så vansinnigt att jag många gånger går dubbelvikt av skratt å piper fram mina tankar till kollegorna när jag börjar fundera på hur genomgången där ovanstående punkter behandlades egentligen gick till.
Som ytterligare en tisdag.
Dricker kaffe å tänker i pepp-syfte på stundande onsdag för att göra tisdagen lite piggare å bättre. Det funkar faktiskt. Om jag dessutom tänker på ett inte helt omöjligt helgscenario så ilar det av ljuvlighet längs ryggraden, men det berättar jag bara om det faktiskt blir så, troligheten är nämligen inte på min sida å nederlagsrapportering är tröttsamt.
Det kom visst lite snö här oxå idag, men sånt låtsas vi inte om för den försvann så fort den landade på marken, å snö i maj borde ju inte få nån uppmärksamhet alls för tänk om den får för sig att den är uppskattad å kommer tillbaka. Nä hörrni, vår är våren, enough said.
Jag vill egentligen hyra romkoms å käka smågodis hela kvällen, men så blir det inte. Istället är det Fröken Platzer som mellan tvättstugebesöken släpar sitt arsle till gymmet. No pardon.
Det kom visst lite snö här oxå idag, men sånt låtsas vi inte om för den försvann så fort den landade på marken, å snö i maj borde ju inte få nån uppmärksamhet alls för tänk om den får för sig att den är uppskattad å kommer tillbaka. Nä hörrni, vår är våren, enough said.
Jag vill egentligen hyra romkoms å käka smågodis hela kvällen, men så blir det inte. Istället är det Fröken Platzer som mellan tvättstugebesöken släpar sitt arsle till gymmet. No pardon.
♪♫♪♫♪ ..om jag ger dig mina tårar men är stark när du är svag
spelar Sweet home alabama på en lägereldsgitarr...
..om jag skrattar på rätt ställe fast det inte är så kul
om du tror att jag är farlig kanske tänder du på det...
vill du ligga me mig då, om sanningen ska fram
vill du ligga me mig då..? ♪♫♪♫♪
Som ett hubbabubba under skon, I tell you!
The Sommarplåga is here!
Plötsligt dök det upp en ny såndär låt. En sån som alla kommer att sjunga inom det närmaste, som är sådär töntbra eftersom det faktiskt finns nån slags grund i det enkla å refrängen fastnar som ett hubbabubba under skon.
Plötsligt kan oxå alla dessutom kamouflera sina frågor å liggerbjudanden - "nä, jag sjöng bara lite... men vaddå, vill du eller?" - på ett himla härligt sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=ywbL7QQl97Y&feature=related
(om jag hade kunnat nåt mer än copy/paste så hade detta me länk gjorts bättre)
Många är de föräldrar som kommer tycka det är skiiiitjobbigt å snart önska tillbaka den plötsligt oskyldiga Mikrofonkåt i barnens repetuar. Kul!
Plötsligt kan oxå alla dessutom kamouflera sina frågor å liggerbjudanden - "nä, jag sjöng bara lite... men vaddå, vill du eller?" - på ett himla härligt sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=ywbL7QQl97Y&feature=related
(om jag hade kunnat nåt mer än copy/paste så hade detta me länk gjorts bättre)
Många är de föräldrar som kommer tycka det är skiiiitjobbigt å snart önska tillbaka den plötsligt oskyldiga Mikrofonkåt i barnens repetuar. Kul!
Som solstaden?
När man sitter på jobbet, återigen en timme tidigare än normalt, å tittar ut på världen som vaknar så kan man inte annat än älska morgonen me sol, fast det är en tisdag. Läser man sen statusuppdateringar på fejjan om hur det snöar på olika delar av landet blir det ännu bättre. Rondellstaden slår tillbaka lixom.
Snö överallt utom här. Tydligen segrar rättvisan tillslut ändå, jag har alltid varit lite osäker på just den delen.
Idag ska jag bland annat styra upp fredagens sändning. Det blir mycke rock vill jag lova.
Sol och rockplanering på en tisdag. Det finns hopp, gott folk, det finns hopp!
Snö överallt utom här. Tydligen segrar rättvisan tillslut ändå, jag har alltid varit lite osäker på just den delen.
Idag ska jag bland annat styra upp fredagens sändning. Det blir mycke rock vill jag lova.
Sol och rockplanering på en tisdag. Det finns hopp, gott folk, det finns hopp!
Som snöblandad förväntan.
Så kom det plötsligt snö idag. Första måndagen i en månad som svajar mellan vår å sommar å så snöar det! Det är fel säger jag. Fel. Hade jag jobbat på en stor kvällstidning hade jag rent av kallat det KAOS eller SNÖCHOCK, men sån dramaqueen är jag inte. Eller, jag väljer åtminstone mina tillfällen bättre än så.
Behöver förresten nån slags stimulans tror jag, men har fan inte kommit på vad. Eftersom knark varken lockar mig eller är lagligt så hoppar vi över det som alternativ, men i övrigt är jag öppen för förslag. Jag tror att det är min förväntan på maj å hela livet som gör att jag blir rastlös när det inte händer nu direkt, fast jag inte ens riktigt vet jag förväntar mig.
Men följande är saker jag alltid längtar efter:
Havet
Kärlek
Choklad
Vin
När jag tänker efter är det nästan bara skäggstubb å en whiskeyröst som skiljer mig från Lundell. Alltså, bortsett från allt annat då. Men helt ärligt har han en poäng i mycket, den gode Lundell, å får man inte övriga tre så får man väl överdosera vinet istället.
Behöver förresten nån slags stimulans tror jag, men har fan inte kommit på vad. Eftersom knark varken lockar mig eller är lagligt så hoppar vi över det som alternativ, men i övrigt är jag öppen för förslag. Jag tror att det är min förväntan på maj å hela livet som gör att jag blir rastlös när det inte händer nu direkt, fast jag inte ens riktigt vet jag förväntar mig.
Men följande är saker jag alltid längtar efter:
Havet
Kärlek
Choklad
Vin
När jag tänker efter är det nästan bara skäggstubb å en whiskeyröst som skiljer mig från Lundell. Alltså, bortsett från allt annat då. Men helt ärligt har han en poäng i mycket, den gode Lundell, å får man inte övriga tre så får man väl överdosera vinet istället.
Som att börja veckan.
Jag började dagen på jobbet en timme tidigare än vanligt å fick därför en timme i lugnet innan kollegor ramlade in å telefon å mail började göra väsen av sig. Jag gillar det, känner mig på nåt sätt dubbelt så effektiv eftersom allt jag gör då egentligen inte skulle blivit gjort förrän senare. Nästan som att man lurar dagen på lite tid (om man inte tänker på att jag egentligen bara lurar mig själv på sömn alltså).
Idag är det tre år sen jag började jobba på radion. Tre år. Som både en början å en evighet på samma gång. Dessa åren har ju gått så fort, men ändå känns det ibland som att jag alltid har jobbat här å allt som har hänt på denna tiden egentligen är för mycket för att hinnas på tre små år.
Det ska bli en bra vecka det här, tänkte jag. Jag har över lag stark tro på maj som den bästa månaden hittills, - i konkurrens med februari som ju alltid är toppen, men som har det förbaskade vädret emot sig - den har lixom en tendens att leverera.
Tillexempel så ska jag åka till Bästkusten en finhelg, bara en sån sak! Sen är det ju väder, födelsedagar å allt annat som brukar kunna höja ett humör. Sköna maj välkommen.
Innan man vet ordet av har man en tioåring, semester å bikiniångest. Ja denna ljuvliga tid.
Idag är det tre år sen jag började jobba på radion. Tre år. Som både en början å en evighet på samma gång. Dessa åren har ju gått så fort, men ändå känns det ibland som att jag alltid har jobbat här å allt som har hänt på denna tiden egentligen är för mycket för att hinnas på tre små år.
Det ska bli en bra vecka det här, tänkte jag. Jag har över lag stark tro på maj som den bästa månaden hittills, - i konkurrens med februari som ju alltid är toppen, men som har det förbaskade vädret emot sig - den har lixom en tendens att leverera.
Tillexempel så ska jag åka till Bästkusten en finhelg, bara en sån sak! Sen är det ju väder, födelsedagar å allt annat som brukar kunna höja ett humör. Sköna maj välkommen.
Innan man vet ordet av har man en tioåring, semester å bikiniångest. Ja denna ljuvliga tid.
Som när april blir maj.
... så gick en hel helg i en enda blinkning, å innan jag visste ordet av hade jag både monterat grill å blivit förälder igen. Det där me förälder ska jag återkomma till, men grillen är en snäppet knasigare historia.
Jag har aldrig varit den grillande typen. Även om jag älskar grillad mat så har själva grilldelen i största möjliga utsträckning alltid överlåtits till nån annan.
Nu kände jag i vilket fall att det va på tiden me en ny grill. En som varken va grannens eller av engångsvariant, å därmed köpte jag en klotgrill. Sen skulle jag montera.
För att göra en lång histora kort - ungefär som mitt tålamod - fanns ett papper som skulle föreställa monteringsbeskrivning, alla delar samt en påse skruvar å muttrar utspritt på stentrappan utanför lägenheten. Där fanns också en intensivt svärande mamma (jag) å en dotter som låg dubbelvikt av skratt (min) när mamman såg ut att slåss me grillen samtidigt som hon förklarade att de fan inte kan göra en jävla beskrivning utan att faktiskt beskriva vilken skruvjävel som ska användas vart när de nu tvunget ska skicka me flera olika. Förihelvete.
Tillslut blev det ändå en grill å senare oxå en fantastisk måltid tillsammans me mina bästa tjejer. Dottern somnade i soffan samtidigt som regnet började smattra mot rutan å raketerna sköts i höjden nere vid sjön.
Nånstans därefter blev april till maj å drömmarna lovade mer än de kunde hålla.
Den nya månaden började på ett extremt härligt sätt.
Vi åkte till vänner som nyligen fått tvillingar å min livmoder adopterade slumpmässigt genast den av dem som först placerades i min famn. Pappan påpekade ganska omgående att jag inte fick honom - det kan ha varit något i min blick som sa att jag skulle ta me honom hem - men jag kunde ju låtsas en stund iallafall.
Ikväll blev jag själv förälder igen, för 100kr i månaden - vilket är nästan inga pengar alls å helt smärtfritt. Alla kan bli världsförälder! Ring 099- 90 990 du också.
Jag har aldrig varit den grillande typen. Även om jag älskar grillad mat så har själva grilldelen i största möjliga utsträckning alltid överlåtits till nån annan.
Nu kände jag i vilket fall att det va på tiden me en ny grill. En som varken va grannens eller av engångsvariant, å därmed köpte jag en klotgrill. Sen skulle jag montera.
För att göra en lång histora kort - ungefär som mitt tålamod - fanns ett papper som skulle föreställa monteringsbeskrivning, alla delar samt en påse skruvar å muttrar utspritt på stentrappan utanför lägenheten. Där fanns också en intensivt svärande mamma (jag) å en dotter som låg dubbelvikt av skratt (min) när mamman såg ut att slåss me grillen samtidigt som hon förklarade att de fan inte kan göra en jävla beskrivning utan att faktiskt beskriva vilken skruvjävel som ska användas vart när de nu tvunget ska skicka me flera olika. Förihelvete.
Tillslut blev det ändå en grill å senare oxå en fantastisk måltid tillsammans me mina bästa tjejer. Dottern somnade i soffan samtidigt som regnet började smattra mot rutan å raketerna sköts i höjden nere vid sjön.
Nånstans därefter blev april till maj å drömmarna lovade mer än de kunde hålla.
Den nya månaden började på ett extremt härligt sätt.
Vi åkte till vänner som nyligen fått tvillingar å min livmoder adopterade slumpmässigt genast den av dem som först placerades i min famn. Pappan påpekade ganska omgående att jag inte fick honom - det kan ha varit något i min blick som sa att jag skulle ta me honom hem - men jag kunde ju låtsas en stund iallafall.
Ikväll blev jag själv förälder igen, för 100kr i månaden - vilket är nästan inga pengar alls å helt smärtfritt. Alla kan bli världsförälder! Ring 099- 90 990 du också.
