Angies Värld

Så fann jag mig plötsligt med en kväll utan planer - efter vad som känns som en evighet av dagar å nätter utan slut - och jag välkomnade den genom att sätta mig på stentrappan å fånga dagens sista sol. Strax därefter föll regnet å jag tänkte att det för en gång skull var vansinnigt vältajmat me sin luftrensning å ljuvliga sommarregnsdoft.

Jag kan aldrig nånsin förklara på ett rättvist sätt vilken underbar midsommarhelg vi hade. Jag kan inte förklara frihetskänslan, skratten, livet i tårna, å precis hur jag kände när jag satt i ett kök lite för sent på natten å åt macka samtidigt som jag skrattade tills jag fick kramp i magen fast tårarna rann nerför kinderna - eller varför jag för den delen hamnade i sistnämnda situation.
Jag kan inte förklara ett enda av de internskämt som tillslut inte ens behövde uttalas för att va roliga, eller exakt hur vackra och älskvärda människor kan vara utan att de vet det själva. 
Jag kan inte förklara nåt av det.


 

Men detta är jag å Hanna å kanske nån sorts summering på hela helgens underbara. Det är busigt å härligt å ljuvligt å varmt å fast vi knappt träffats alls på femton år så finns massa kärlek där. I den känslan firade vi i lite för många dagar me fler underbara människor - vissa nästan nya bekantskaper, andra sen gammalt, men alla lika älskade - å allt va sådär spontant perfekt som det kan bli. 

Om jag kunde skulle jag förklara hur jag nästan får ont i magen av all den kärlek jag känner för livet och alla de människor som jag kallar mina, men inte ens ord är tillräckliga där.

Livet hörrni. Inte för att va sån, men ibland blir det nästan för mycket av allt det bra. Nästan. Tröttman efter den intensiva helgen fick mig nämligen att se mest skitfull ut varje gång jag tog av solbrillorna igår å därför tänkte jag somnat tidigt. Jag borde lärt mig att det sällan blir som man tänkt.
Hanna - bästa Hanna som jag knappt träffat på femton år men nu hängt me en vecka å älskat varje sekund av det - skulle åkt tillbaka till betongen igår kväll. Vi gick ut å käkade i god tid innan tåget skulle gå. Drack lite rosé. Drack lite mer rosé. Kom på att hon faktiskt kunde ta ett annat tåg, en annan dag. Sen gick vi hem å satte oss på stentrappan å drack öl medan solen gick ner istället.
Spontanitet ftw.

När jag gick till bilen i morse kom jag på mig själv med att faktiskt vara mer blundande än tittande, vilket ju känns sådär i vanliga fall, å ännu mer sådär när man ska köra nånstans.
Sovtimmarna har varit alldeles för få, och rosétimmarna desto fler, sedan i torsdags då jag hämtade Hanna å vi åkte till ön. Framförallt så har ljuvligheten varit i högsta grad närvarande hela tiden, tillåme när det regnade en skur i sidled, eller när rastlösheten stundtals utmanade orken i att leva alls, då man insåg att tjugoårsåldern faktiskt har en charm i just det perspektivet.
Vad jag säger är alltså att jag har haft en underbar midsommarhelg - trots en följande feberdip - och jag hade gjort det all over igen utan att blinka. Det var mestadels sådär enkelt å otvingat som det bara kan vara när man omger sig med människor som älskar varandras sällskap å inte kräver mer än de kan ge.
Mycket mer än så kan jag nog inte säga om det hela, inte just nu iallafall, eftersom man på nåt sätt måste varit med för att ens ha en chans att förstå de dagar å nätter som byggdes av internskämt, kaffe å vin. Och för att jag fortfarande inte har sorterat allt i mitt huvud.
Istället säger jag tack till alla inblandade, å konstaterar att livet sällan är enklare - men kanske heller aldrig svårare - än vad man gör det till ändå. 

 

När jag såg filmen Moulin Rouge första gången för många år sen blev jag förälskad - sånt händer mig ibland när ljuvliga saker presenteras för mig å lixom inte ger mig nåt annat val än att följa med i den härlighet som bjuds. För jag tycker att den är härlig, även om den slutar sorgligt å stundtals visar upp de allra jävligaste sidorna av det som kallas livet. Nånstans i grunden vinner det bra ändå.

Vi dansar barfota över dimhöljda blomsterängar precis när solen letar sig upp igen, och ingen logik i hela världen kan ändra det faktum att mitt hår är typ en meter lockar som faller perfekt över ryggen. Fast jag har varit vaken i nästan ett dygn ser jag sådär oemotståndligt sommarfräsch ut, och blommorna jag håller i handen är överflödiga. Det har skrattats och skålats och om tiden kunde stannas skulle den göra det i exakt samma ögonblick som...
Jag vaknar.

Midsommar alltså. En av de där stora dagarna när allt ska va så himla genomtänkt å fullkomligt Pripps Blå-lyckat, gärna på en stor segelbåt - alla kan såklart segla å ingen blir nånsin sjösjuk - eller åtminstone på en strand nånstans. Det ska va solsken å jordgubbar, ljuva klänningar och nån trubadur som kan alla de där perfekta sångerna å inte har det minsta emot att folk myser ihop sig vid lägerelden  - för även om dagen har innehållit en massa vänner som alla älskar alla är det på kvällen tydliga parbildningar, helt självklara och utan drama - medan han får sitta där me sin gitarr när solen har gått ner för allt är ju så freakin härligt ändå. Typ sådär vill väl alla ha det på midsommar?

Jag åker till Öland, det är åtminstone omgivet av hav, vilket alltid är en god start oavsett om det är midsommar eller inte. Jag kommer att omge mig av underbara människor som är, eller inte är, segelkunniga - det har ingen som helst betydelse - och jag kommer att äta sill. Ungefär där slutar mina planer.
Eventuellt kommer jag att ha klänning, vilket innebär att jag troligen oxå är lätt lila då väderprognosen inte alls verkar vilja samarbeta med Pripps Blå.
Det är alltså på inget sätt himla genomtänkt, men det har potential att bli riktigt jäkla bra ändå.

Glad midsommar mina vänner!

Jag behövde ett par jeans, alltså verkligen b e h ö v d e ! Vi kan väl säga att jeans med perfekt passform ligger delad etta på listan över saker som är det jävligaste att hitta. Oftast slutar det med att jag lipfärdig å genomsvettig lämnar butiken utan några jeans å me lite mindre kroppsälsk än när jag gick in där.

På tal om det där jag skrev med att inte ha bråttom nånstans alls, sålänge man mår bra. Det finns några fantastiska rader på just det temat i en sång som fastnat i min hjärna.

"Å jag är lycklig som får va me dig, där du å jag går fram
utan att vi alls vet vart vi ska
från Skeppsbron till centralen, eller ner mot Södermalm
Vart vi än går, är jag exakt där jag vill va..."

Så är det ju.

Formuleringskonstnär! Har ni hört nåt så vackert förut? Som att jag plötsligt insåg vad jag vill bli när jag blir stor. Formuleringskonstnär - mmm, det smakar nåt det.
Man kan jobba som copywriter på nån flashig byrå - vilket jag förvisso skulle kunna tänka mig - eller som formuleringskonstnär nästan vart som helst. Så känns det när man hör ordet. Som att hela världen är arbetsplatsen å det lixom bara handlar om att fånga vindarna när man seglar förbi. Såklart behöver man nån slags inkomst oxå, det är väl där det för det mesta brister för alla slags konstnärer om de inte blir tokkända å kan designa vad som helst.

Det kan ju kännas logiskt att jag skulle gilla korsord, som ju är ett enda pussel av bokstäver, men faktum är att jag inte är så förtjust i det ändå. Korsord begränsar. Exakt antal bokstäver intryckta i små rutor är inte ens ord, bara kombinationer som till slut ska bilda en helhet, vilket är fint på sitt sätt, men inte vackert.

Jag vill designa meningar. Hitta de där orden som kanske är intetsägande var för sig, men som tillsammans blir det vackraste, brodera ut dem i långa meningar och svepa om dem som går förbi så att ingen kan lämnas oberörd.
Jag älskar ord, jag är en textknarkare, och jag blir alldeles varm inombords när jag hittar fint komponerade meningar, oavsett vem som komponerat dem. 
Det finns en liten textrad skriven i svart bläck på min arm. Through the storm we reach the shore. Den fastnade i mitt hjärta för längesen, och jag tyckte att den fångade mitt liv på ett så himla vackert sätt att jag bara var tvungen att skriva den permanent på min kropp. SÅ mycket tycker jag om text.
Och nu vet jag alltså vad jag vill bli när jag blir stor.

Jag har en mental spegel. Alltså - med risk för att låta redo för krama-mig-själv-tröja - jag provar kläder i tanken å om jag bara fokuserar brukar jag kunna lyckas ganska bra. Blir det fel är det dock oftast på det hållet att det såg bättre ut i tankespegeln. Nåja.
Nu testar jag i vilket fall blommor inför midsommar. Ska jag ens ha blommor i håret, och isf hur? Klassisk krans? Diadem? Lösa blommor fästa med spännen?
Ska jag köpa blommorna redan imorn eller gambla med vad som finns och hinns på fredag?

Det kan va så att alla mina tankar på blommornas vara eller inte vara i mitt hår bara är ett sätt att hindra de större frågeställningarna från att ta för mycket plats. Det kan va så. Don´t even get me started on the dressissue...

Dagen då jag kanske inte hade bästa tålamodet i stan.

"Men guuuuud, jag ba döööör så söt!" vs "Nu måste jag nog dö sötdöden en stund!"
Ni fattar skillnaden? Jag är den som dör sötdöden.
Sötdöden, tröttdöden, längtdöden, ljuvlighetsdöden, tisdagsdöden... De finns, på riktigt. Jag har dött dem alla flera gånger - när jag tänker efter så är det tillåme flera gånger bara senaste veckan.
Egentligen är det ju bara ett ypperligt sätt att kombinera kraftuttryck och på så sätt skapa nya ord, vilket är två av mina bästa grenar. Nog för att jag är en språkpolis när det kommer till särskrivningar å sånt, men man måste bara älska nya ord som är så logiska att man inte begriper varför de inte finns i en ordlista. Dessutom är det väl inte fel att kunna göra nåt bra av ett ord som kanske inte är så himla muntert annars. Lixom avdramatisera det lite i bästa Pippi Långstrumpstil.
Den bästa av alla dödar måste nog ändå vara lyckodöden, när man är sådär lycklig att man bara inte orkar mer, fast på det bra sättet.
Lyckodöden - always a pleasure.

Man tycker att det ska vara fint väder när man åker till Solens och Vindarnas Ö. Å det kan man ju tycka, utan att för den skull få särskilt mycket för det.

Så kom den äntligen, skolavslutningen, med nåt slags löfte om en lång sommar och massa glass. Fina små vita klänningar å välkammade frisyrer som sjunger "den blomstertid nu kommer" medan föräldrarna mestadels mimar med eftersom nån människa nån gång har bestämt att den där sången ska gå i en lite för hög tonart.
Vi köade ihopträngda under paraplyer för att komma in i kyrkan, där de ironiskt nog framförde nån slags minisketch om Noaks ark  (Alvas 3åriga halvsyrra blev rädd å började gråta eftersom Noak påminde lite för mycket om tomten i hennes ögon) och berättade om hur regnet öste ner.
Efter att alla klasser sjungit både kända och okända sommarsånger - en flicka sjöng en egengjord sång om saknaden efter en hund som dött i cancer, vilket jag hade lite svårt att parera bland alla solskenssånger - slutade regnet och det bjöds på fika av klassföräldrarna. Själv hade jag bråttom till jobbet å kastade mig istället i bilen, me tanken att jag skulle dricka kaffe och kissa när jag kom till kontoret istället. Några minuter senare satt jag fast i en stillastående bilkö - kaffesugen och kissnödig.

Jorå, om man ska få härligheter måste man igenom jävligheter, fredagar är tydligen inget undantag. Jag hoppas dock att det stökiga är över nu, för snart kliver jag in i studion å gör sista radiosändningen innan sommaruppehållet, och därefter sätter jag mig i min lilla bil å kör mot ön.

Vi kan väl bestämma att den här efterlängtade helgen, och hela sommaren som följer, blir bästa hittills? Att det verkligen är, precis som det sjungs, den blomstertid som kommer med lust å fägring stor.

Snart, alldeles snart, är det fredag. Å visst kan jag få panik över att ytterligare en vecka rusade förbi i sådan hastighet att man inte riktigt hann reagera, för plötsligt är det ännu lite närmare semestern å allt det där som måste bli klart innan dess har lite mindre tid att bli klart på.
Men å andra sidan, fredag! Som jag har längtat hela veckan å undrat om den dagen nånsin skulle infinna sig!





För mig pekar pilen mot kusten. En ljuvlig helg med människor som gör mig glad, med rosé å lycka i blodet och havsluft i lungorna. Som världens bästa sätt att fira fredag alltså.


Only Robinson Crusoe had everything done by Friday.

Har intensiv längtvärk å är så galet trött att ögonen har svårt för snabba rörelser å benen helst vill vika sig så fort de är i upprätt läge. Bästa me längtvärken är att jag slipper den imorgon. Bästa me tröttman är att jag inte kommer orka va vaken halva natten utan istället somna direkt efter att jag packat helgväskan, vilket i sin tur leder till att det snabbare blir just imorgon. Barnslig psykologi.
Men först ska jag cykla genom sommarvärmen å äta sushi me finaste P nere vid vattnet.

Det finns en logik i att göra som jag gjorde igår; dricka en väldans massa kaffe för att orka dricka en massa rosé. Det finns oxå en logik i att dricka en väldans massa kaffe dagen efter man har druckit en massa rosé å bara sovit fyra timmar på det.
Att jag kom hem sent från den sju timmar långa afterworken är självförvållat. Att jag somnade å vaknade igen strax därefter av telefonen å sen var så uppe i varv att jag hade svårt att somna om kan ju möjligen kallas självförvållat det oxå. Jag kallar det härligt.
Å när jag tänker på att det faktiskt är torsdag, å därmed bara en dag kvar, så ryser jag lite av välbehag.

Man måste ju bara älska en sång med en sån titel. För mig som dessutom älskar metaforer, och texter att relatera till, är detta rena rama knarket.




"Jag står här å håller min längtan, jag håller den tätt intill ditt bröst."

På min kontorsvägg är det fullt av saker; viktiga jobb-kom-ihåg, tidningsreportage i sann egoanda, foton där jag kramas me kändisar, teckningar, gamla hockeybiljetter, stora signade planscher och små förklaringar till sånt som kan va viktigt. Mitt bland allt det där sitter en rubrik i svartvitt som jag klippte ut nån gång  - det kan ha varit flera år sen - från en tidning. Jag hade inget alls med den att göra, men jag tyckte att det va fina ord att ha på väggen å påminnas om.
"Härliga fjärilar i magen", så står det i fet stil, Härliga fjärilar i magen. 
Det har ibland varit som att påminnas om en solig karibisk strand när verkligheten är en grå tisdag i november, men jag har ändå låtit den sitta där.

Jag menar bara att ibland får rubriken vänta lite på innehållet.

Det blev ett par skor - nej, jag hade faktiskt inte precis såna innan - å en skvallerstund me lillasyster, samtidigt som Alva å minsta syrran sprang runt å ville shoppa själva för presentkort de hade men kom tillbaka med orden "när man har pengar å vill handla, då hittar man inget, men när man inte har pengar, då..." Jag känner igen det där.

Jorå, jag är fortfarande sådär löjligt glad me rusande lycka i blodet å allt, men denna dagen kunde jag gott hoppat över.
Det är väl nåt me tisdagar kan jag tro. Nåt som gör att allt inte bara kan få va sådär strålande bra utan måste kasta nån slags skit. Idag innebar den skiten en jobbdag som aldrig ville ta slut, me lite fler nej än vad jag tycker är ok. Jag gillar inte nej, särskilt inte när jag förväntar mig ja.
Dessutom är det där helglängtet så intensivt att det går ungefär två timmar på varje minut.

Kanske att dagen kan få sig ett uppsving om jag köper nya skor? Det är definitivt värt ett försök iallafall. Den som säger att man inte kan köpa lycka (om än tillfällig) eller tröst har uppenbarligen aldrig hittat de perfekta skorna.

Ibland, när man känner att man behöver peppa sig, vore det bra me en sånhär spegel.



God morgon tisdag.

Jag vill ha ett hem me vitmålade gamla trägolv - fast jag vet att det är opraktiskt å inte alls går ihop me min ovilja att skrubba å skura.
Jag vill ha hemmagjord saft i vackra flaskor - fast jag vet att jag aldrig varken skulle göra eller förmodligen ens dricka den själv.
Jag vill bo mitt i stan me närhet till allt - fast i stillheten precis vid havet.
Jag vill ha en stor trädgård me massa äppelträd å jordgubbsland - fast jag varken har tid eller lust att ta hand om den.

Det första jag skrev när jag skulle börja blogga för Nöjesnytt, och fick frågor om mig själv var "Jag är jag. Turligt nog. Det finns så många som försöker vara nån annan ändå."

Jo, jag är ju sånhär, ganska allt eller inget. Mår jag bra så mår jag bra, å då berättar jag oftast det för hela världen - eller åtminstone de som vill veta - precis som att jag delar mina jävligheter. Å jag vet att jag inte är så mycket för små försiktiga uttryck, utan istället hellre använder varenda superlativ som finns, för sån är jag som person i allt. Jag kallar människor jag tycker om för hjärtat, jag säger puss å kram om jag inte kan pussa å krama på riktigt och jag riskerar att nästintill slå ner folk i närheten när jag pratar om nåt som engagerar mig, då orden får uttrycksstöd av händerna.
Jag är sånhär, å alla som känner mig vet det - förhoppningsvis är det oxå en av sakerna som de gillar me mig - men så ibland kommer jag på att den som inte känner mig kanske har svårt att förhålla sig till det. När jag säger att jag är kär i hela livet menar jag egentligen samma sak som någon mer tillknäppt skulle uttrycka som att må riktigt bra. Jag använder helt enkelt bara lite större ord.
Nån gång ibland funderar jag på att kanske tona ner mig själv lite, inte vara så jäkla italiano me yviga rörelser i allt, men lika snabbt kommer jag på att då är det ju inte jag längre.

Jag är jag. Turligt nog. Å idag sjunger jag Winnerbäcks glada å ganska självklara.

"Jag vill inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag vill inte bära dej
och springa runt och lära dej
och bara visa hur man är som mej
För jag älskar när du visar
att du vet att du har rätt
och rätar på din rygg
den är den rakaste jag sett

Jag vill inte binda dej
och styra eller hindra dej
Jag vill bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar
Kyssa dina röda läppar
Kyssa dina röda läpppar

Jag behöver ingen lag
och inga jävla föredrag
Du är du och jag är jag
och är det så att din väg
ändå går precis intill
så kan vi bara hjälpas åt
att komma dit vi vill

Jag kan inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag kan bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar
Kyssa dina röda läppar"

Ett litet sms me några vackra ord kan vara det finaste som finns när man sitter själv hemma i soffan en söndag. Ungefär som att jag vill sätta mig i bilen å köra alldeles för många mil för vad som skulle anses vettigt, bara för att få ens fem minuters verklighet av det overkligt ljuvliga.

Man vill gärna tro att allt händer av en anledning, att allt på nåt sätt har en mening även om man just då inte för sitt liv begriper vad meningen är. Å så plötsligt kommer tillfällen när allt är så logiskt, allt bara blir självklart å alla pusselbitar å allt vetande faller på sin plats.

Min farfar är från Österrike, något han är väldigt stolt över. Han är som pappan i filmen 'Mitt stora feta grekiska bröllop', som säger att allt har sitt ursprung i Grekland, fast det såklart istället är Österrike som världen har att tacka.
De bruna ögonen tittar lite kritiskt, men ändå leende, varje gång man påstår något, och han svarar me ett hmmmande eller ren förvåning, eftersom han ju trots allt alltid är den som vet bäst.

Somnade om till slut, när ljuset hade kommit tillbaka ute å tidningsbudet hade klampat upp å ner i trappan. Min fina hippieliknande vän - inte hippie egentligen, men i jämförelse me mig kan man nog säga så ändå - kom hit å utgjorde frukostsällskap. Vi pratade om hur man måste följa sitt hjärta, kajakkurser å konsten att ta komplimanger. Helt enkelt en bra start på en ledig dag.

Jag somnade i soffan klockan nio. Nio! Innan det ens hade hunnit bli mörkt ute alltså. Det fanns som sagt en väldigt bra anledning att jag inte åkte till Sweden Rock.

Det blir ingen rockfestival för mig i helgen. Av det enkla skälet att jag inte orkar. Jag har blivit för bekväm för att stressa när tiden runnit iväg utan att jag följt efter.
Å jag har lärt mig av tidigare erfarenheter att prioritera - gör det som känns bra å försök låta bli resten. Det gjorde jag igår, å när jag låg kvar i sängen lite för länge i morse, så därför togs beslutet att stanna hemma.
Så iställlet kliver jag in i studion om en stund, precis som vanligt.
Vi hörs då!

Snabb lista - eftersom det var längesen jag gjorde en lista å jag lixom gillar att se saker svart på vitt - över lyckorusanledningar:

Nya bilen
Skatteåterbäring
Dejt ikväll
Sweden Rock Festival i helgen
Chefs(vikarie)jobb nästa vecka
Göteborg nästa helg
Midsommar på Öland
Sommaren

... å så bara fortsätter det..
Det är helger som andas havsluft å musik, med planer gjorda av rosé och drömmar som blir verklighet. Det är härliga människor, vackra möjligheter å sol i mitt ansikte.
Nästan som att det inte finns nån hejd på härligheterna, som att jag äntligen får nåt tillbaka för förra årets all jävlighet. Å jag vet att man ska vara sådär osvenskt ödmjuk å låtsas att man inte förtjänar allt bra, å jag vet att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken, men jag kan inte låta bli.
Jag är tillräckligt osvensk för att säga att jag förtjänar att må precis såhär bra som jag gör nu, jag förtjänar allt bra som fortsätter rulla min väg, å fanimej så förtjänar jag att bli buren över bäckjäveln av vältränade män i bar överkropp.
Ok, det sista va kanske att ta i, men jag skulle inte tacka nej om jag fick chansen.

Det åskade inatt. Jag vaknade av att hela huset bokstavligt talat skakade, rummet fylldes av ljus varje gång det blixtrade och regnet försökte överrösta åskan med sitt hamrande mot fönsterbläcket. Lika delar spännande å läskigt på nåt sätt.
Jag sprang från fönster till fönster för att lyckas se mer än bara ljusskenen över Söder, och möjligen för att ha en chans om nåt träd skulle besluta sig för att braka genom just mitt fönster, men efter ett tag satte jag mig istället ihopkrupen i soffan en stund å tänkte på Florida. När vi var där för en väldig massa år sen var åskovädret över havet ett av de vackrast skådespel man kan tänka sig, lite som att man aldrig kunde se var en blixt slutade å nästa tog vid. Fascinerande och lika magiskt som sagolandet på Disneyworld.
Å så tänkte jag att åska är lite som att bli kär. Det är spännande å läskigt, det är vackert, ovisst, och man kan på inga sätt komma undan. Man kan bara välja att blunda, eller njuta av det så länge det varar.

I morse när jag gick till jobbet var luften ren och doftade sådär som det bara kan göra efter ett sommarregn. Är det nu man kan vänta magiska under?

När man trodde att onsdagen inte kunde bli behagligare visade det sig att grannarna som bor på andra sidan idiotgrannkärringen - hon som hatar allt å alla å som dessutom är halvdöv, vilket innebär att alla får höra när hon står på altanen å pratar om det - har studentfest. De har partytält och ett liveband som spelar, för övrigt många snygga gitarrsolon å bra trummis, å publiken slutar aldrig skrika efter mer. I love it! Nog så härligt att de spelar Kiss å annan musik som ger mig en försmak av Sweden Rock, men jag tänker mer på hur idiotgrannkärring förmodligen är i upplösningstillstånd vid detta laget.

Jag är onsdagsrusig. Lyckan lixom virvlar runt i mitt blod av anledningar som jag inte riktigt vet än, men som jag anar måste vara bra. 
Det är som poesi i mig som måste ut, som små moln att studsa fram på bara jag får tillräcklig anledning och plats att göra det, som glädjetjut å små vackra ord som samsas alldeles på tungspetsen.

Återigen ramlar studenter förbi å skrålar att ingen vill gå i ettan, å att fy fan va de är bra som har tagit studenten. De är absolut bra som tagit studenten, men jag - som flera år senare mår hundra gånger bättre än en tillfällig champangefylla på en lövad traktorvagn - är förbi det och inte avis alls. Inte för att min framtid är ljusare än deras - de har trots allt tolv år tillgodo att mäta - utan snarare för att jag vet att den inte är ljusare än vad jag själv gör den.
Å faktum är att jag kan dricka skumpa precis när jag vill, för anledning att fira finns det alltid, det är bara olika hur mycket man måste leta efter den.


"när sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar
när natten är varm och himlen är lila och klar
då reser vi bort då tar vi oss tiden det tar
när sommaren kommer jag lovar dig bättre dar

ska du fråga mig då om jag har några löften
att lova när hösten är här
eller låter vi natten få vara så stilla den är
jag vet att du inte vet vad du längtar till
men när sommaren kommer så åker vi vart du vill..

..asfalten hettade och resan låg framför oss än
när sommaren kommer så går vi den vägen igen..."

Onsdagslyckan. Solen. Winnerbäck.
Sånger att sjunga vilken dag som helst - för att man kan.

För övrigt bör man tro reklamen. Jag kastade in min rödvinssorgliga blus som brukar vara bara vit, i maskinen me en dos vanish. "Lita på rosa, säg farväl till fläckar"

Studenttider. Massa hurrande människor som nästan är vuxna men me all barnslig lycka i världen över att äntligen få lämna skolan. Och det ska de ha, absolut. Tids nog kommer de att längta tillbaka till sommarlov å enkelheten i att få ett schema i handen utan att behöva fundera mer än så själv.
De sjunger å jublar, å fastän bitterfittan i mig vill påminna dem om arbetslöshet å räkningar som kommer me automatik när man blir vuxen - å som dessutom måste betalas me egna pengar - måste jag ändå le å drömma mig tillbaka en stund.
Musikalestet på trappsteget till Kungälvs gymnasium - Sveriges i särsklass fulaste och plattaste skola, byggd för att kunna agera som krigssjukhus - i vit klänning å hatt med skärm. "Sjung om studentens lyckliga dar..." å allt såntdär, med tron om att livet skulle börja så fort sista tonen klingat ut.
Kommer inte ens ihåg om jag var förvånad när det egentligen fortsatte precis som innan, fast bara på ett annat sätt.

Jag vill inte vara nitton å student igen - även om vissa val i livet möjligen skulle gjorts annorlunda, å oxå precis just därför - men jag önskar att jag kanske för en kväll skulle få känna den där naiva känslan av odödlighet som nästan bara inträffar då. Jag önskar att den lycka som pipandet i de där förbannade tutorna innebär skulle vara lika fin musik i mina öron som i deras.
Jag önskar oxå att de har vett nog att njuta av alltihop.

Själv använder jag denna tisdagkväll i mängden me att ta hand om tvätthögen, å är mer än tacksam över att det är mitt enda mission för kvällen, även om den vita blusen har stora rödvinsfläckar efter att någon slog ut ett glas över mig i lördags kväll.
Jorå, vuxna kan oxå festa som om det inte finns nån morgondag, vi blir bara mer påminda om motsatsen i efterhand.

Jag är alltså ganska nyss hemkommen efter en intensiv, men ack så härlig, helg på den långa ön som levererar lika mycket sol och vind som den lovar.

Helgväskan är packad och bilen står redo att ta mig österut. Först ska jag hämta dottern för att hälsa på mamma - gosa me nya kattungar å njuta av lugnet på landet i en sådär lagom dos som några timmar innebär - sen blir det fortsättning till ön.

Farfar låg nedbäddad i sin sjukhussäng, lite rufsig i det grå håret och var inte tillräckligt mycket som farfar bör se ut.

Några timmar i solen å en sushilunch senare var det för mycket svett på kroppen å för mycket krypningar i densamma, för att ligga kvar på filten i trädgården. Kanske var det bra, för oj så snabbt kroppen hinner glömma bort solens kärlek å bli sådär ilsket röd innan den lär sig att va nöjd å tacksam. jag gör dock ett nytt försök imorn, fast då hemma hos mamma innan min bil rullar vidare mot ön i Östersjön å massa härliga människor där.

Nu är jag nyduschad å tar en paus i min vanliga klädångest. Fina P har syskonmiddag me sina bröder ikväll, å jag får följa med, men innan dess ska jag hinna förbi sjukhuset å säga hej till min lilla farfar som inte mår så bra. Det är som mitt moln på himlen denna dag kan man säga.

Vin och skratt i en härlig blandning med några få gick vidare till hundratals glada människor med kladdiga drinkar å dans under bar himmel. För en gång skull ville jag inte gå hem innan stället stängde, utan kunde tvärtom stannat längre än så. Tack Nöjesnytt och alla sköna människor för en väldigt lyckad kväll!
Idag mår jag förvånandsvärt bra. Jag har en ljuvlig dag i solen me finaste P framför mig, å alla dessa dagar av ledighet som precis just nu känns som en halv evighet kan innehålla vad jag själv vill. Hittills idag har det bara inneburit en macka å två koppar kaffe, men på nåt sätt måste man ju starta, eller hur.

Jag fick förresten komplimanger igår, om utseendet - vilket kändes extra bra me tanke på att jag några timmar innan hade stått hemma i hallen å svurit åt min spegel som vägrade ge tillbaka nån snygghet what so ever - men framförallt om radioröst å skratt å om hur jag skriver i min blogg. Sånt värmer som fan. Särskilt när komplimanger kommer från tjejer, eftersom det på nåt sätt alltid sitter lite längre in, å känns lite mer på riktigt då man inte utgår från att det bara är ett försök att ligga.
På tal om det, undra hur många som tagit en walk of shame hem genom Rondellstaden idag. Borde va många, om man tänker på hur det såg ut klockan två inatt när stället stängde. Oh my god! Själv vaknade jag i min egen säng. Utan sällskap och utan huvudvärk.

Det är lätt att tro att jag inte gör annat än att dricka rosé å njuta av livet - vilket såklart är en del av den sanning jag lever - men faktum är att jag gör mer än så. Jag har jobb att sköta, dotter att ta hand om, kläder att tvätta, å allt såntdär som tillhör nån slags normalt liv som kallas vardag. Å nu, när jag har köpt en bil som inte är annat än ren kärlek på soliga dagar, kan jag ju ändå inte dricka rosé i samma utsträckning ens om jag ville. Det blir helt enkelt en intressekonflikt där.
Fast jag är fortfarande av åsikten att man ska njuta av livet så mycket man bara kan, på så många sätt man kan, och om rosé är ett av dem: drick å va glad! (självklart aldrig i kombo me bilkörning)

Långledigt brukar dock innebära fler festkvällar än vanligt, som att vi plötsligt får en massa lördagar i rad. Igår blev AWn mer eller mindre en helkväll och ikväll är det faktiskt fest igen - denna gång i form av bjudning från Nöjesnytt - och jag räknar såklart med en någorlunda seg morgondag eftersom jag vet hur dessa fester med ett antal hundra partysugna människor brukar sluta. Man kan egentligen säga att jag bara byter huvudvärk.
Så mycket vet jag, men där slutar mina planer. Slutar. Jag har alltså inget mer planerat på hela helgen, vilket är en väldigt konstig situation för mig, eftersom min kalender mest liknar ett tetrisbygge me texter å tider att hålla reda på annars.
Kanske sätter jag mig i min fina bil å drar till Öland, kanske låter jag solen ge mig nya fräknar i trädgården på Söder, kanske tar jag bara dagen som den kommer å natten som den blir.

I vilket fall tänker jag njuta - av livet så som det alltid borde vara.

Innan jag visste ordet av satt jag i min datasmarta väns trädgård å sippade rosé i kvällssolen. Det va ju trots allt en dag me klarblå himmel och på såna känns det mer eller mindre som ett hån mot solen att inte göra just nåt sånt. Så vi drack vin, han fixade lite program på min nya dator, å jag fick slabbiga pussar av hans jättestora hund.  
Tydligen har myggorna vaknat nu, för plötsligt var de väldigt många runtomkring oss där vi satt, å hundarna fick plockas in för att skyddas, men vi satt kvar. Idag - inte ett myggbett! Min kväll blev alltså en oplanerad å fullkomligt ovetenskaplig undersökning i bästa skyddet mot mygg, å tydligen är svaret: r o s é.
Jag kan bara förklara det me att myggor har en yttepyttig liten hjärna å därför inte kan fatta att rosé är nåt av det bästa man kan dricka, men det får de gärna va omedvetna om, sålänge det håller dem borta från mitt blod.
Ni förstår hur min sommar kommer se ut va?
Jag gillar inte myggor.
Myggor gillar inte rosé.
Jag gillar rosé.
It´s a win-win. Eller, me göteborgarshumorn i högsta hugg: vin-vin.